I mitt tonårskyrkgäng fanns en tydlig glad-kultur. Jag minns till exempel ett skidläger där ungdomsledaren inledde morgonsamlingarna med att tjoa ”Vad ska vi vara i dag?” och vi svarade i kör: ”Vi ska vara glada!” Tilltaget gjordes nog med glimten i ögat, men det var också sant att den sociala normen var att vara glad och pepp för jämnan. 

Därför blev kontrasten så stor när jag en dag utbrast ”Wow, vad kul det kommer bli på nyårslägret” och en i gänget svarade ”Det får vi se”. Hon var sakligt lagd, gjorde sig aldrig några illusioner, ville inte ha några förväntningar eftersom hon då kunde bli besviken. Jag minns att jag tyckte att hon lät som världens tråkmåns. Inte undra på att hon aldrig såg glad ut…

Men! De senaste åren har jag omvärderat ett och annat. Till exempel den här grejen att gå in med förväntan i saker och ting. Det finns en fara med förväntan. Nämligen att den är orimlig.

Jag har märkt att jag ofta har orimliga förväntningar på min omgivning; på hur tillmötesgående, peppade eller tacksamma människor ska vara, på hur ofta kompisar ska höra av sig, på hur mycket egentid jag ska få. När förväntningarna krockar med verkligheten skapas frustration och besvikelse. 

Därför har jag ett mål för i år: att sänka förväntan! Istället för att skapa orealistiska inre bilder vill jag leva öppet och förväntansfritt. Wish me luck!