Anonyma läsarfrågan:
Jag är en kvinna i övre medelåldern som ofta hamnar i diskussion med mina vänner om var gränsen går när det gäller ansvar för den äldre generationen. För egen del har jag sett till att min mor, änka sedan många år och numera sjuklig, har fått ett bra boende där hon får omsorg dygnet runt och där åtskilliga aktiviteter erbjuds. Jag sköter hennes ekonomi och inköp och hjälper henne att hålla kontakt med övrig släkt och de få gamla vänner som fortfarande är i livet. Vi träffas i snitt tre gånger i veckan. Jag är mycket mån om att tala om när jag kommer nästa gång och att se till att jag håller mina löften. Ändå skär det i hjärtat när hon ringer och gråter över att jag inte kommer just denna dag, trots att jag var där i går och kommer igen i morgon. Hon frågar vad jag ska göra i stället. Jobb är i princip det enda hon accepterar som skäl till att jag inte besöker henne utan att brista ut i anklagelser om att hon är övergiven. Det som svider är att hon lyfter fram mina syskon, som bor på andra håll i landet och hälsar på henne i bästa fall någon gång i månaden, som fantastiska personer som verkligen bryr sig medan jag mycket sällan får höra att jag gör henne glad när jag kommer. Jag vet vad det står i det fjärde budet, att jag ska visa aktning för mina föräldrar. Men hur omsätter jag det i praktiken så att jag orkar i längden? ”Sätt gränser”, säger mina vänner. Och det är ju det jag försöker. Men en gräns som inte accepteras av båda parter fungerar inte utan blir en källa till konflikter … / Annika
Terapeut Christina Halldorf svarar:
Att det skär i ditt hjärta när du uppfattar din mammas ledsenhet och utsatthet är förstås helt normalt, ett tecken på din mänsklighet. Förståndet talar om för dig att hon har det bra där hon är, men med känslan kan du leva dig in i hur ensamt det kan upplevas i ett boende där ingen av ens närmaste finns, hur fint och välskött det än är.
Vi är många i aktiv ålder som fasar för att hamna där, utanför vår egen krets, i ett hem som aldrig blir ett hem på riktigt. Samtidigt ser vi att det nog är den bästa lösningen, för vi vill inte, så länge vi mår bra och kan tänka klart, att barn och närstående ska belastas med vården av oss när vi blir gamla och för sjuka för att kunna ta hand om oss själva.
Men sedan, när vi är där, fungerar kanske inte vårt omdöme på samma sätt som tidigare.
En sjukdom som till exempel demens kan medföra att man förlorar sin förmåga till empati. Vårt liv kretsar alltmer kring oss själva och våra behov, vi slutar successivt se och förstå de andras. Det är inte längre vårt förstånd som talar om vad som är klokast och bäst, det är i stället vår känsla som styr – och den säger att vi inte vill att de vi känner ska lämna oss.
Det här är, precis som du skriver, både vanligt men tungt för dem som står närmast. Vi ser barnets utsatthet i den gamla. Samtidigt innebär det en konflikt, det stämmer inte, för det är ju en vuxen som vi tidigare haft en helt annan relation till.
Hon om någon, din mamma, borde förstå att du har egna behov och andra som behöver dig. Att du också behöver vila ibland. Men det gör hon inte – och det är inte av elakhet, utan är med största sannolikhet en följd av sjukdom. Den har successivt krympt hennes synfält till att hon nu mestadels bara ser från ett enda håll; sitt eget.
Det du kan göra är att tänka på vad din mamma hade önskat medan hon fortfarande var frisk. Eller på vad du önskar att dina barn ska göra för dig i motsvarande situation. Om du skulle beskriva vad du önskar är det, gissar jag, att de dina skall känna sig fria att leva sina liv, men hälsa på eller hjälpa till när de kan och har möjlighet. För att de vill det, inte av tvång…
Du skrev att du ”tvingas ljuga” för att slippa anklagelser. Är det så? Finns det anledning att pröva ett annat förhållningssätt? Om du vågar vara mer sanningsenlig ökar din mammas möjligheter att hålla kvar insikten om att både du och andra människor har egna behov som måste tillgodoses. Hennes anklagelser om att vara övergiven av dig är ju långt ifrån sanna.
Kanske skulle du kunna bemöta dem med ett större lugn? Dilemmat verkar vara att hennes anklagelser bildar kör med dina egna anklagelser mot dig själv. Den dag du tillåter dig att tro att det du ger din mamma är tillräckligt bra, den dagen kan du på ett helt annat sätt ta dig an hennes besvikelser. Parallellt med att din självrespekt växer, kan även hennes respekt för dig växa.
Många anhöriga beskriver sig leva med konstant dåligt samvete, oavsett hur man gör. Man har alltid en känsla av skuld åt något håll. Men skuld och dåligt samvete är dåliga motorer, de drar mycket mer energi än de ger tillbaka. Om du i stället bestämmer att du vill besöka din mamma tre gånger i veckan, inte att du måste för att hon kräver det, kan det förändra hur du upplever er kontakt.
Den kärlek och omsorg med vilken du hittills tagit hand om henne och sett till att hon har det bra, behöver den friheten för att inte övergå och permanentas i trötthet, modlöshet och, i värsta fall, bitterhet.
Christina Halldorf