Christina svarar: För att komma till ro med sig själv och sitt liv tror jag att det är nödvändigt att faktiskt en stund koppla bort alla de andra.
Du skriver att du har allt och det verkar vara sant. Du har kärlek, gemenskap, materiell trygghet och ett meningsfullt arbete. Om inga andra fanns att jämföra sig med, skulle du kanske vara genuint lycklig. Men nu finns de där och tar ifrån dig din livsglädje genom sin blotta existens. Deras framgång får din vardag att te sig så medioker. Som ett misslyckande.
Gissningsvis har denna upplevelse av att inte vara lika lyckad som andra rätt långa rottrådar ner i ditt liv. Kanske går de ner till skoltiden, då en väsentlig del av vår självbild formas.
Dessvärre skapas alltför ofta en förvrängd självbild. En bild som får ett barn eller en ung människa att tro att hon är defekt, en misslyckad människa. Det är som en inre röst börjar ropa allt högre: Du är värdelös! Och så tror man att det är sant, att det är sanningens röst man hör. Medan det i själva verket är lögnens röst som skapat sig en boplats därinne och hämmar både livsglädje och livsmod.
Någonstans har man börjat jämföra sig. Man finns inte längre bara i sin egen rätt. Utan det finns en måttstock. Och enligt den är de andra bättre och jag sämre. Och så fortsätter det, man ser andra som är smartare, starkare, snyggare och mer populära. Allt det man ville vara. Känslan av att inte höra till växer sig starkare.
Men, tänker de flesta, sedan blir man ju vuxen och inser att det där var fel. Den skadade självbilden fick sin näring ur en miljö som var exkluderande och otrygg. När man sedan, som du, klarat sina utbildningar, fått familj och allt ser så bra ut, då har väl självbilden läkt? Men inuti finns den alltför ofta kvar, den malande rösten som säger att man inte är lika bra som de andra. Att man inte riktigt är värd att höra till. Den kan vara tyst i perioder men väcks lätt, kanske av vad man ser på sociala medier, och så drar jämförandet igång igen.
Så hur blir man fri från den snedvridna självbilden? Vad händer om man låter sin obarmhärtiga självkritik tystna? Kan det finnas en annan, mildare röst därinne? Hur kan du våga lita på att du är värd lika mycket som alla andra? Att du har en plats att inta som är bara din och att ditt bidrag till oss andra är att du är du.
Det brukar inte hjälpa så väldigt mycket att se sig i spegeln och upprepa orden ”jag är värdefull” om man inte samtidigt vågar tro att det är sant. Kanske inser man det med förståndet, men känslan säger fortsatt något annat.
Det handlar om en hoppets process. Det börjar med ett försiktigt hopp om att jag kanske har fel som startar en långsam förändring mot större tillit, både till andra och till sig själv.
Ibland kan man behöva sällskap i den processen; en vän, en terapeut eller en själasörjare inför vars ansikte man kan vara trygg när den förvanskade bilden hotar att återkomma. Någon som hjälper dig att hålla kvar den verkliga bilden, den som visar att du är älskad och önskad. Den som gör att du hör hur Livet ropar ”Kom ut” till dig.
Eller behöver jag utvecklas, skriver du. Kanske handlar det snarare om att våga leva i det liv du har? När vi sneglar alltför mycket på hur andra verkar ha det, är det som om vi missar glädjen i det som är oss givet. Det kan finnas en positiv faktor i sneglandet på andra och det är när det väcker en längtan snarare än en avund. Det är mänskligt att vilja bli beundrad, kanske som ett slags revansch i livet. Men vid dagens slut tror jag att flertalet av oss önskar att vi hade älskat mer. Att det är åt det hållet vår strävan ska rikta sig. Att det är där själva livet gömmer sig.
