Läggningen följer sina rutiner även denna kväll. Med tjuvnyp, lite för hårda boxningar och så den mjuka stoppade elefanten som stångas mot ansiktet. Busigt med glimten i ögat. Men inte så mysigt. Alls.

De efterföljande förmaningarna känns som en LP-skiva som hakat upp sig. ”Aj det där gör ont”, ”Kan du sluta peta mig i munnen”, ”Nej det där är inte roligt.”

Men så till slut. ”Mamma, elefanten älskar dig”.

Den stora, lilla sjuåringen trevar. Trevar efter ett eget språk för det som känns inuti. Ett språk som inte följer något av de mönster som det talades om innan hon kom till oss.

De som talade om kramar, närhet och ibland kärleksord mellan barnet och dess förälder. Nej det här språket följer inga sådana mönster. Det här språket är svårt att förstå. Det finns inget lexikon. ”Mamma jag vill vara med dig”, blir i stället att dra i håret eller bryta fingrar. Hur möts man i det?

Men så. I kväll. ”Mamma jag vill ligga nära dig”, säger hon försiktigt och så tar hon kudden och lägger den mot min axel och kurar ned sig, nära, nära och somnar alldeles bredvid mig.

Barnet som har kämpat så länge med att markera avstånd, motstånd och taggar utåt, har för första gången sökt en annan väg.

Det har tagit mamman sju år att förstå att barnet har ett annat språk än hennes eget. Sju år av omgivningens råd om att sätta tydligare gränser och markera det som inte är ett acceptabelt beteende. Men nu är det slut på det.

Nu är det den lilla men starka rösten som ska leda. Leda mamman till förståelse kring de behov som är ett mysterium att lista ut. Och insikten leder till stora förändringar i bemötande av barnets frustration.

Plötsligt när skäll och hårda ord uteblir, när ramarna rundas av i hörnen och samvaron är tillåtande, fylld av ömhet och förståelse. Då kommer det. ”Mamma, elefanten älskar dig.”

Josefin Skogetun

Fotnot:Josefin Skogetun skrev texten 2015.

Läs mer: Alla barn är olika – även i kyrkan