Vilken tidning jag än läser så finns det alltid reklam eller artiklar om skönhetsingrepp. Från att vara något som kändisar med mycket pengar håller på med, verkar detta ha spritt sig till alla grupper i samhället. Jag läser till och med om 16-17-åringar som gör ingrepp eller injicerar gift i sin kropp.

Jag kan säga ett jag känner mig lyckligt lottad över att tillhöra en generation som tillåts att åldras. När jag om 40 år ser mig i spegeln kommer jag att ha rynkor och det känns häftigt. Jag kommer att se ut som det är meningen att man ska se ut. Precis som jag är skapad och precis med de ålderstecken som jag ska ha. Detta gör mig glad. 

Sedan undrar jag hur det ska bli för kommande generationer. Kanske kommer de att känna sig pressade att utföra ingrepp på sig själva. Att till varje pris dölja alla åldertecken som rynkor, förstorade näsor och öron, extra kilon runt mage och haka. Detta kommer säkert att vara en utmaning emotionellt och ekonomiskt. I grund och botten handlar dessa ingrepp om att inte riktigt kunna älska sig själv. Att inte trivas i sin egen kropp. Den enkla vägen är att ändra sitt yttre.

Men att enbart ändra sitt yttre kan aldrig någonsin kompensera känslan av att inte trivas i sin egen kropp. Jag har själv burit på den känslan genom olika perioder i mitt liv och vet vad den kan leda till. För när jag vantrivs med min kropp, mitt liv och min omgivning så slukar det all min energi och då går kontakten med Gud förlorad. Om jag bara ägnar mig åt att ifrågasätta allt är jag inte öppen för Guds plan för mig.

Så nu har jag lärt mig vad som hjälper på riktigt. Det är att lyssna på honom som är högre än jag. Att påminna mig om att Gud har en plan för mig. En plan som är mäktigare än varje liten osäkerhet kring min kropp, åldersnoja eller viktnoja. Och när jag väl lyckas ändra fokus från missnöje till att lyssna in Guds plan brukar känslan av otillräcklighet också lägga sig. 

Självklart så är inte jag en bättre människa än någon som gjort ingrepp. Jag har som sagt själv mina dagar då jag bär på samma osäkerhet. Samtidigt är många av mina förebilder människor med vackra rynkor, med spår av både sorg och glädje. Att ha åskådat naturligt åldrande hos människor jag älskar har gjort mig vänligt inställd till ålderdom och alla dess kroppsförändringar. Jag känner mig lyckligt lottad över att tillhöra en generation där det fortfarande är okej att inte gå på skönhetsindustrins lockelse. Att kunna säga nej tack, jag trivs bra med mig själv och trivs alldeles utmärkt i min egen kropp. Precis som den är.

Jag vill åldras precis som min mamma, pappa, mormor, morfar och andra förebilder. Som Nelson Mandela, Oprah Winfrey, Aung San Suu Kyi, Sting, Al Pacino, Ulf Lundell och Lill Babs och alla ni andra. Tack.