Runt om i vårt avlånga land finns det många människor som tillbringar största delen av sitt liv ensamma. Gamla som unga. Vissa har valt ensamheten, andra inte. Vanligast är det att man lever ensam i storstäderna. Det är nästan komiskt att i städer fyllda av människor lever vi som ensammast.

Detta har fått mig att tänka på mig själv och hur jag genom tiderna värdesatt familj och vänskap. När jag var liten var jag alltid omringad av många vänner. Båda mina föräldrar gillade att ha vänner över och jag gjorde likadant. Genom mitt yrke har jag fortsatt att samla på mig vänner och bekanta.

Men något hände när jag själv fick barn. Helt plötsligt blev det viktigt att inte bara ha tusentals bekanta, det blev viktigare att ha riktiga vänner. Vänner som kan ställa upp när man behöver hjälp. Vänner som kan ge en tröst när man ligger på botten och knappt kan ta sig upp ur sängen. Vänner som kan få mina barn att vika sig dubbla av skratt. Vänner som kan laga en god, varm hemmagjord middag när man själv inte har ork.

Min syn på vänskap skiftade från att vilja ha många runtomkring mig till att ha några få runt omkring mig, som verkligen betydde något för mig. Jag insåg att jag hade många bekanta men få riktiga vänner. Ett tag tänkte jag att jag inte behövde några vänner över huvud taget. Ensam är stark. Då och då kan jag stöta på människor som lever efter den devisen. Jag har själv valt att leva vissa delar av mitt liv i ensamhet. Det blev dystert.

Min lärdom blev att ensam inte är stark. Att vänskap är viktig. Att kunna dela glädje och sorg med en annan människa föder tröst och glädje. Det förser dig med en regnbåge av nya känslor som man inte visste fanns. Det öppnar upp sinnet mot helt nya horisonter.

Jag tänker på Jesus som hade sina lärjungar. Jag tänker mig att även om lärjungarna säkert lärde sig mest av Jesus, måste också han ha lärt sig massor av dem. Lärjungarnas livshistorier, frågor, lovord och även deras svek måste ha gett Jesus insikter som han omöjligtvis kunnat ha själv om han stannat i en grotta och levt i total upplysthet med Gud.

Kyrkan är en plats för att träffa nya vänner. Där man kan komma ut ur sin ensamma grotta och möta ett vänligt leende, ett varmt hej, en klapp på axeln. Någon som kanske ställer den mest spännande frågan du någonsin fått. Jesu lärjungar måste ha varit hans vänner och därför är kyrkan en plats där nya vänner kan hittas. En plats där befintlig vänskap kan fördjupas. Gå in i kyrkan med ett öppet hjärta och sinne och du kommer se ett rum fyllt av vänner och lärjungar.