För två år sedan, ungefär vid den här tidpunkten låg min pappa på sjukhuset. Precis som nu närmade sig julen, och en tid som ska vara fylld av kärlek, värme och ljus förvandlades till mörker, ångest och förtvivlan. Läkarna hade gjort fyra operationer efter varandra för att ta bort pappas cancer. Nu låg pappa i koma och hade alla odds emot sig. Cancern var otroligt aggressiv och fyra operationer på raken var knappast något som underlättade för hans magra kropp, fylld av cellgifter.

Jag kommer ihåg att jag sa hejdå till pappa varje gång jag hälsade på honom. Smekte hans kind, gav honom en puss, sa ”jag älskar dig”. Jag hatade att se honom så där på sjukhussängen. Han var så nära, men ändå så långt borta från mig. Jag pratade med honom men jag visste inte om han kunde höra mig ifrån landet ingenstans fylld av cellgifter och starka mediciner.

Läkarna var väldigt fåordiga. Det enda de kunde säga till mig var just att de inte vågade säga något till mig. De ville inte ge mig falska förhoppningar. Jag förberedde mig för det värsta.

Under hela den tid som pappa var på sjukhuset grät jag. Så fort jag vaknade fylldes mina ögon av tårar. Sedan bet jag ihop, väckte mina barn och körde dem till dagis. Jag åkte vidare till mitt jobb och höll god min. Jag sjöng, skojade, skrattade som om ingenting hade hänt. Hämtade mina barn på dagis med ett leende på läpparna. Hela vägen hem med barnen i bilen fortsatte jag med skådespeleriet. Jag satte alltid på hög musik och vi sjöng i bilen.

Men så fort jag klev innanför hemmets fyra väggar kom tårarna igen. Jag kände mig som den glada clownen med en ständig tår på kinden.

Ni kan förstå min lycka då läkarna ringde och berättade att min pappa vaknat ur koman. Och ni kan förstå min lättnad när pappa kunde le och prata med mig igen. Läkarna som varit så tystlåtna rabblade om och om igen att pappas återhämtning var ett mirakel. I en helt logisk värld där enbart vetenskapen äger sanningen borde min pappa inte ha klarat sig. Det vet läkarna, det vet pappa och det vet jag.

Livet består av både små och stora mirakel Men att min pappa fortfarande finns vid min sida är absolut ett stort mirakel. Om jag känner min pappa rätt, tror jag att han träffade Gud. Förmodligen babblade han sönder Gud, som han brukar göra med dem han träffar. Till slut fick pappa komma tillbaka. Kanske var det så att min pappa hade för mycket kvar av det han måste uträtta på jorden, vad vet jag?

Det enda jag är riktigt säker på är att jag är glad. För min pappa kom tillbaka. Och livet är fullt av mirakel.