Pratade med en god vän igår på telefon.
Jag: Och hur är det med dig då, hur går det med allt?
Vännen: Jo, allt är ju bra. Jag menar, jag har det ju bra och allt. Barnen mår bra, jag har mitt jobb, studierna är avslutade och jag fick med beröm godkänt på alla mina inlämningar så jag borde ju var nöjd, menar jag…
Jag: Vad härligt – grattis!
Vännen: Jo. Tack. Men det känns ändå, jag vet inte…som att…nu har jag smakat nåt och då kan jag inte längre nöja mig med det som är längre. Jag tror jag upptäckt att jag kan mer…(osv)
Du kanske befinner dig på semester med familjen och du och din partner har äntligen lyckats få till en stund för bara er två. Och nånstans där, på ett cafe’ i Simrishamn eller under ett parasoll i Las Palmas känner ni nåt ni inte känt på länge.
Nåt mer än ”Vi har 10 år tillsammans och två barn så låt oss göra det bästa av situationen”. Det rör om inombords, men på ett bra sätt. Du KÄNNER igen. Och känner IGEN. Kontakt. Värme. Samhörighet. Längtan efter mer av honom/henne.
Dessvärre är det sällan som det riktigt räcker med att komma till det där ögonblicket under parasollet. Ögonblicket är bara det som i bästa fall kan få bli själva startmotorn i processen. En smak av hur det kanske kan bli, oftare och längre och mer om vi är villiga att fråga oss vad det är som ska ta oss dit och hur. Det kan vara rätt jobbigt det där. Att behöva fråga. Och få svar. Och försöka mötas på mitten…
Och samtidigt är det väl precis det vi alla längtar efter – att mötas på mitten i ett slags otvunget och ömsesidigt samförstånd av kärlek och den där viljan att ge oss själva till varann, igen och igen?
Va uppmärksam på de där ögonblicken i sommar. Nonchalera inte rösten där innanför som drar och vill mer, närmare. Det du vill är ingen onödig lyx för bortskämda. Det är din längtan som talar om för dig att det finns mer.
Glad sommar!
Laila
