Terapeut Christina Halldorf svarar: Den händelse du beskriver låter vid första anblicken ganska harmlös, nästan bagatellartad. En stunds förvillelse,­ som du hastigt tog dig ur. Men ett halvår har gått och du mår förtärande dåligt. Det som hände har inte suddats bort, utan lever kvar i dig med full styrka. Vetskapen om att du svikit, att du inte är värd det förtroende din hustru visar dig, plågar dig.

Hon tror att du är den du visar dig som för henne, hon vet inte att det finns något du inte visar. Men det icke-visade har lagt sig mellan er båda. Trots att hon inte vet något, känner hon kanske att något är förändrat, att du inte är dig riktigt lik.

Ingen annan kan säga åt dig vad du ska göra. Det måste helt och hållet vara ditt beslut. Men när du beskriver hur du mår, låter det onekligen som om det fantastiska liv du och familjen har, redan är förstört för din del. För dig bygger det fantastiska livet på en lögn. Lögnen om vem du är, där du har att leva upp till bilden av en helt igenom pålitlig och kärleksfull make. Men inuti känner du dig som en bluff.

För din del skulle säkert lättnaden vara enorm om du valde att släppa ut sanningen: Det här har jag gjort. Jag är inte bättre än så. Jag är så ledsen. Förlåt. Är det möjligt för dig att älska och att fortsätta att leva med mig ändå?

Det som håller dig tillbaka är, förutom oviljan att träda fram med ditt misslyckande, oron för hur det skulle bli för din fru att få veta vad som hänt. Ett sätt att pröva hållbarheten i det argumentet är att fundera över hur man själv skulle önskat att den andre gjort... Läs mer