Terapeut Christina Halldorf svarar: Ja, det är klart att du är orolig. Du har ju fått en av ditt livs förmodligen största chocker utan minsta förvarning. Nu är allt till synes tillbaka i det normala, det ser lugnt ut på ytan, men du vet inte om du vågar lita på att tillvaron inte kommer att vältas över ända i morgon igen. För det var ju precis så här det såg ut innan uppbrottet också.
Du behöver förstås få en förklaring från din man om vad som hände, hur han tänkte och vad som fick honom att ta ett så drastiskt beslut. Ni har säkert redan pratat om det, men det man får veta medan man ännu är i chock fastnar inte alltid och bildar framför allt inte en begriplig helhet i medvetandet, utan uppfattas ofta både osammanhängande och oklart. Man behöver gå igenom händelsens förlopp åtskilliga gånger och ges tillfälle att fråga och få klargöranden.
Naturligtvis behöver du få veta hur vägen fram till beslutet såg ut. Vad ville han? Saknade han något, sökte han frihet eller fanns det någon annan han fått känslor för?
Att inte säga något till den andre, innan man själv har bestämt sig för vad man vill, slår ofta helt fel. Tanken kan vara att inte oroa den andre i onödan men också en idé om att fritt och utan påverkan ta reda på vad man verkligen vill. Men hos den man försökt skydda växer frågorna: När började du ifrågasätta vår relation, har du bara spelat teater för mig de senaste åren, hur ska jag nu kunna veta om och när din kärlek är äkta eller bara spelad?
Det kan hända att din man nu tycker att ni kan lägga det som hänt bakom er. För honom är det kanske bara ett dumt misstag han gjorde, som han nu ångrar. Hans jobbigaste tid var innan han berättade för dig att han ville skiljas, då han i sin ensamhet försökte komma fram till vad han ville. Men din jobbiga tid startade precis då han sa orden. Så nu är ni i helt olika faser i krisens förlopp.
Egentligen är ju den yttre faktiska situationen just nu sådan som ni båda vill ha den. Ni är tillsammans igen och båda vet att det är så ni vill ha det. Men inom dig är det ännu som ett upprört hav. Kan det bli lugnt igen? undrar du. Ja, det kan det. Men det tar sin tid. Det går ofta två steg framåt och ett tillbaka. Tilliten växer, men så kommer minnet av det som hände tillbaka och rädslan får tilliten att rasa ihop igen.
Så ni behöver tid och tålamod, båda två. Det här är inte alltid så lätt att förstå för den som varit på väg bort. Han ångrade ju sig, då är väl ingen skada skedd? Men då vet man inte vad som händer inom en människa, när den som står en allra närmast rycker undan allt man trott var stadigt som urberget.
Känslan är att befinna sig i fritt fall. Det är inget man repar sig från i en handvändning.
Vad var det han sökte när han ville skiljas, och vad fick honom att välja att återvända? Det behöver du få veta för att kunna göra ditt val. För det är inte bara han som nu väljer om dig.
Det är också du som behöver välja om honom, utifrån vad du i dag vet om vem han är och vad han vill. Jag ser ju från ditt brev att du inte tänker annat än att du vill leva med honom. Men det är inte bara att återgå till ordningen och låtsas som om jordbävningen aldrig inträffat. Du får ta den tid som behövs.
En del par väljer att, efter sådana här kriser i relationen, förnya sina äktenskapslöften i en enkel ceremoni. Man vill tydliggöra en omstart med nya förutsättningar och en ny öppenhet och ärlighet. För många blir det en avgörande brytpunkt.
Men om ni upplever att er process mot en ny trygghet och samhörighet går i baklås och slutar röra sig framåt, kan det vara värt att söka professionell hjälp. Både kommunens familjerådgivningar och enskilda terapeuter och själavårdare brukar kunna ge god vägledning så att man kommer vidare och får fina år tillsammans framöver.
