Anonyma läsarfrågan:

Hej! Jag har alltid haft en varm tro, och även min man är uppvuxen i frikyrkan, men under åren när barnen varit små har han tappat intresset för kyrkan och säger att han inte ens är säker på att han tror. Våra två pojkar har idrottat mycket, så min man har hellre ägnat helgerna åt matcher och träningar. Jag har försökt hålla kontakten med församlingen, men de senaste åren har jag alltid fått gå själv. Nuförtiden kan inte ens föreslå att vi ska gå till kyrkan, eller om han vill följa med till vår hemgrupp, eftersom detta med Gud blivit ett infekterad ämne. Hur ska jag göra? / Elin

Terapeut Christina svarar: Det är säkert flera som känner igen sig i din fråga. Den tro och det engagemang­ i kyrkan man delade förut har med åren blivit till något som i stället drar isär. Den ene har djupnat i sin övertygelse medan den andre brottas med starka tvivel. Ibland tvivel som är mer kopplade till människor och former för tron än till tron i sig.

Men ibland är det tron på en Gud som börjat te sig som en saga för barn, och ju längre bort man kommer från kyrkan desto mer tycks tron blekna.

Man kan inte tro åt någon annan. Man kan inte heller begära att någon ska gå med och fira gudstjänst för att vara tillmötesgående. Däremot kan man be och inom sig önska att trons gemenskap ska blomma på nytt, sedan får man släppa taget­ om den andre.

Att någon annan skulle låtsas tro för att inte göra andra ledsna är förstås ingen väg framåt.

Ibland kan par och familjer hamna på varsin pol i en situation­ som den du beskriver. Kyrkan ställs mot idrotten. Tron mot familjen. Jesus mot vännerna.

Det senare valet är naturligtvis helt omöjligt. Självklart vill du ha båda. Men det blir kanske inte på det sätt du helst skulle önska.

Att vi människor väljer olika vägar­ måste inte innebära att vi därmed kritiserar de andras val. Men det upplevs inte sällan så. Kan dina söner ha fått en bild av att församlingen varit viktigare för dig än vad de har varit? Kan de ha uppfattat din besvikelse och oro över att sportengagemanget tagit­ dem och deras pappa från kyrkan som ett avståndstagande från dem?

Kanhända är det för sent för dig att följa med dem på något­ idrottsevenemang nu, annars skulle det kunna vara en väg tillbaka till dem. För det är den ni behöver hitta nu; vägen till varandra.­ Inget annat är lika viktigt.

Tror du att era barn känner att du också är glad och stolt över dem? Eller tror de att de måste gå till kyrkan för att du ska vara nöjd och tycka att de är goda söner?

Kanske de uppfattar kyrkan, på grund av den polarisering som finns i familjen, som en negativt­ laddad plats? En plats där det finns kritik snarare än kärlek till dem som inte kommer. De har inte upptäckt det du vet; att där finns liv och frihet.

Genom ditt liv kan du fortsätta att berätta det för dem. Visa att ditt val att gå till kyrkan är så långt ifrån kritik av dem som tänkas kan. Men att det är din livsluft, det är där du hämtar glädje, tålamod och styrka.

Jag tror att du ska låta dem vara. Inte förvänta eller begära att de kommer med till kyrkan om de inte visar intresse för det. Men det är klart att du ska gå till kyrkan. Det är där du får din erfarenhet av julens innersta väsen, Gud som blev människa. Så älskade Gud världen.

Så får du i ljuset av den vetskapen vända hem och ge din kärlek till din familj. Du får fortsätta att älska dina pojkar och bära fram inför Gud den sorg det är för dig att de ännu inte hittat vägen till en tro. Det är en sorg han delar med dig. Men inte heller han tvingar någon.

Christina Halldorf, leg psykoterapeut.