Christina svarar: Vi är olika som människor. Någon älskar att få allt ljus riktat på sig, medan andra flyr mot tryggheten i skuggan. En del av våra personlighetsdrag är mer eller mindre medfödda. Men det betyder inte att vi inte kan förändra vårt sätt att vara. Både den som vill vara i centrum och den som hellre väljer periferin har glädje av att vidga sin bekvämlighetszon. Men det är inte alldeles enkelt för någon.
Att vara blyg som barn innebär inte att man med nödvändighet fortsätter att vara det som vuxen. För många ändrar det sig över tid. Goda erfarenheter hjälper till på vägen. Framför allt att man får vänner som är pålitliga och bidrar till att man vågar tro att andra kan tycka om en och tycker att man är okej.
Det är inget fel med att vara blyg, men när det hindrar en från att leva är det klokt att som du söka övervinna den hämmande rädslan. Åtminstone en del av den. Viss rädsla för att träda fram finns nog hos flertalet av oss.
Den som vant sig vid att ständigt synas och få bekräftelse kan ofta komma i kris av att av någon anledning hamna i skugga, för känslan av att vara levande och vital var så starkt kopplad till den offentliga synligheten.
Medan den som är mycket blyg kan få kämpa med stark ångest varje gång man måste hälsa på nya personer eller på annat sätt behöver träda fram ”omaskerad” och inte har en roll av något slag att gömma sig i.
Den förlamande blygheten är ofta kopplad till att man ständigt har ett mycket självkritiskt öga på sig själv. Så snart man sagt eller gjort något, går den inre kritikern igång och talar om hur otroligt korkat det lät, hur hopplös man är och inte minst hur dum andra måste tycka att man är.
Man börjar älta det man nyss sagt och ångra att man över huvud taget yttrat sig.
Det extrema självfokuset både drar ner en människa i missmod och självförakt och drar henne in i sig själv. Vi behöver den Andre för att ta oss ut. Problemet är att man är så inställd på att möta en kritisk eller hånfull blick, att man i stället väljer att titta ner.
Kanske har den som är blyg erfarenheter av just sådant från en krävande förälder, retsamma syskon eller mobbande skolkompisar. Så har en skadad självbild tagit den sunda självbildens plats.
Så hur läks den skadan?
Du har säkert läst de goda råd man ofta ger blyga personer, om att man ska öva.
Våga dig på att successivt möta andras blickar, tilltala andra och så vidare. Börja med de trygga personerna, kanske en terapeut eller andra man känner väl, och sedan alltmer utöka kretsen. Så gör vanan att rädslan minskar efterhand. Det kan vara till hjälp att ha med en vägledare i den processen; en psykoterapeut, kurator eller diakon.
Men lika viktigt är att öva sin blick inifrån i hur och vad man ser. Den övningen gäller blyga såväl som oblyga. Den handlar om att öva sitt öga i att se den Andre i all sin utsatthet. För det är så det är.
Vi är alla i en mening ensamma och skyddslösa. Otrygghet och sorg bor där vi minst anar det. Därför behöver vi varandra. En vänlig blick, om än blyg, kan betyda så oerhört mycket. För det är i varandras ögon vi blir till. Varje dag.
För den troende finns också den läkning som kommer ur tilliten till att vara älskad av Gud, av att vara i ljuset av hans blick. Han som ständigt ropar till sin älskade: ”Kom ut! Låt mig se dig!” Att tro är att låta sig älskas. Kierkegaard kallade det att kasta sig ut på 70 000 famnars djup.
Tillitens beslut. Det är något av det du står inför nu. Längtan ut ur fängelset och samtidigt känslan av att stå vid ett stup. Men det är inte ett stup som leder till döden utan till livet.
