Fråga: Jag är sambo med världens underbaraste kvinna. Vi bor tillsammans med hennes vuxna barn som båda är över tjugo. Vi är fyra vuxna som alla jobbar heltid, men barnen hjälper inte till där hemma och tar inget ansvar för hushållet. Barnen får behålla hela sin lön själva medan jag och deras mamma får står för alla utgifter.
Samtidigt har de stora krav på vilken mat som ska handlas hem. Jag känner mig som en hushållerska och som en bankomat. När barnens lön är slut begär man mer pengar för nöjen.
Jag har försökt prata med min sambo om detta men känner att det är ett känsligt ämne att diskutera. Jag får alltid avbryta samtalet då det upplevs som om jag ser ner på barnen. Det är inte min avsikt! Därav har jag valt att vara tyst men känner att det bubblar inombords av förtvivlan och orättvisa. Hur går jag tillväga?
/Bankomatpappan
Christina Halldorf svarar: Ja, hur kan man tala konstruktivt om ett superladdat ämne, så att man kommer vidare utan att det blir konflikt? Egentligen inser ni säkert båda två att det är ett problem att de unga vuxna inte vill ta mer ansvar för sina liv. Men mellan er har ämnet blivit så infekterat, att så fort du nämner det, uppfattar din sambo kritik både mot henne och mot barnen. Det väcker förstås hennes vilja att försvara både sig och de sina. Och där stannar diskussionen innan den ens börjat.
Kan du sätta dig in i hennes sätt att känna och tänka i frågan? Pröva att helt och hållet ”byta sida” i samtalet! För en stund lägga din egen förtvivlan och känsla av hopplöshet åt sidan och be henne beskriva sin oro för barnen, hur den ser ut och vad hon hoppas på för deras framtid. Fråga om hon vill ha din hjälp och i så fall på vilket sätt. Om ni ska hitta en god väg mot förändring, behöver ni först hitta tillbaka till förtroende och respekt för varandra som par. Då kan ni dela varandras oro och bekymmer utan rädsla för att få vrede, kritik eller pekpinnar tillbaka.
Det verkar som om du inte känner att du kan göra något åt den situation som uppstått i hemmet, att du är utan valmöjligheter och bara måste uppfylla de andras förväntningar på dig. En sådan upplevelse av tillvaron väcker nästan alltid just de känslor som du nämner; förtvivlan och upplevelse av orättvisa.
Ofta pyser man ut irritation mest hela tiden. När man varit i en sådan situation en längre tid, så som du har varit, är det lätt att man inte längre ser de möjligheter till förändring som finns. Ens hopp står till att de andra ska förändras. Men kanske finns det en möjlig väg till förändring genom dig?
Läs mer: Är jag en för sträng mamma?
Det är uppenbart att du känner dig utnyttjad av ungdomarna, när de kommer till dig och ber om pengar eller saker. Även om det också kan vara ett tecken på förtroende från deras sida. Men du verkar ge dem vad de begär, kanske för husfridens skull? Hur skulle det vara om du pratade med dem vid något lugnt tillfälle, och berättade att du bestämt dig för att för deras egen skull låta dem börja stå alltmer på egna ben ekonomiskt? Att de fortsättningsvis inte kan räkna med att få pengar av dig till nöjen eller liknande. Men att du gärna vill veta mer om deras drömmar och planer för sin framtid.
Vet du varför de vuxna barnen valt att bo kvar hemma? Ett skäl kan vara att det är svårt att hitta boenden. Ett annat skäl kan vara att man inte har så många vänner, utan är rädd för att det kommer att bli ensam. Ett tredje skäl är förstås att det är bekvämt att bo hemma. Ofta är det nog en mix av orsaker.
Egentligen är inte huvudproblemet att de bor kvar hemma, utan din upplevelse av att de fortsätter att vara barn som inte mognar och blir vuxna. Men hur blir man vuxen om man stannar hemma? Det påverkas förstås av hur man blir behandlad; om man blir betraktad som vuxen och bemött därefter, eller om ett barnsligt beteende fortfarande ger fördelar.
Att kärleksfullt säga nej till deras krav och förväntningar, utan att förlora deras förtroende, kräver också mognad av dig. Vuxenblivandet är för många en ångestväckande process, vår tid ställer nästan orimliga krav på hur man ska se ut och hur mycket man ska klara av. En ung människa behöver stöd längs vägen. Behöver veta att hon är älskad. Fast hon är vuxen.
