Vår terapeut Christina svarar: Du är väldigt arg på din man, men ändå mynnar din fråga ut i ett slags oväntad omsorg om honom: Det är jobbigt för honom att vara gift med mig.
Du är inte nöjd med honom. Men du är definitivt inte nöjd med dig själv heller. Det finns en uppriktighet, en vilja att utan försköning beskriva hur ni har det.
Jag uppfattar det som om du har ledsnat på honom och hans intressen, men det som oroar digännu mer är vem du har blivit. Är det så att du har blivit en missnöjd och otrevlig person som bara hackar på sin man? I så fall är din möjliga lösning på eländet är att ni skiljer er.
Kanske skulle hans liv bli trevligare om ni gjorde det. Visst, han skulle slippa en trätgirig hustru som han måste gå ur vägen för hemma. Men hur skulle det bli för dig? Vad ser du framför dig i ett liv som du inte längre skulle dela med honom?
Skulle du bli en nöjd och harmonisk kvinna då? Eller anar du att din känsla av ensamhet och missnöje skulle finnas kvar? Som om de känslorna egentligen inte har sin orsak enbart i honom och det han gör eller inte gör, utan har sin boplats i dig.
Men utan honom som extern måltavla, riskerar din kritik att i stället fokuseras bara på dig själv. Det självförakt du redan i dag känner över att du gör livet surt för din man, kommer troligen att finnas kvar även efter en skilsmässa. Men då i retroaktiv form, hur dålig du var som inte kunde överse med din mans egenheter och vara god ändå.
Det finns två spår i din fråga. Det ena är din missräkning över att äktenskapet inte förde med sig mer av liv och mindre av ensamhet, så som du hade hoppats. Det andra är din brottning med idealet, den goda människan, som hela tiden glider dig ur händerna.
I stället står du med din vrede, som ett övergivet och förtvivlat barn, och skriker på din man. Alltmedan han avlägsnar sig mer och mer från dig och din vrede, in i sin sfär med sina intressen och vänner. Inte av ondska, men för att han inte vet vad annat han kan göra. Han uppfattar ju att du inte vill ha honom där.
Båda två visar ni bort varandra, om än på olika sätt. Din man verkar ha bättre förmåga att skapa ett liv han trivs med och utifrån vad du beskriver tycks han ändå vara tillfreds med sig själv. Medan din blick följer honom och hans förehavanden och läser av att du inte är önskad, inte värd respekt, är det nog precis samma sak han läser av från dig.
Och då släpper han dig med blicken och riktar den åt annat håll. Så får du vatten på din kvarn – och er onda cirkel snurrar vidare.
Ett alternativ till separation är förstås att försöka bryta den här fastlåsta positionen. Jag inser att ni, eftersom det pågått så länge, säkert gjort åtskilliga försök i den vägen redan. Det enda möjliga är att förändra sig själv. Redan det är svårt nog. För grundläggande för en bestående förändring är att man verkligen, verkligen vill den.
Varför skulle du vilja vara god mot den som till synes inte bryr sig så mycket om dig, i alla fall inte på det sätt du vill? Där finns en kamp att utkämpa mot impulsen att förstöra och förgöra. Den impuls vars rekyl med full kraft slår tillbaka mot dig själv när du tömt ut din vrede och står utan skydd. Rekylen som golvar dig med sin dom: Du är helt värdelös.
För att kunna vara god mot din man behöver du börja med att vara god mot dig själv. Trots att du inte tycker att du är värd det. Du måste börja där och du måste vara envis. Du kommer omedelbart att stöta på motstånd inifrån, självkritiken kommer att ställa sig framför dig och säga att en så dålig person som du inte är värd att högaktas. Stå kvar då. Din inre kritiker sitter inte inne med sanningen.
Nej, det är inte vackert att hacka på sin man. Men det är inte ett tecken på stor ödmjukhet att hacka på sig själv heller. Det är mest slöseri med tid och kraft. Stå ut med er bristfällighet, ni delar den med oss alla.
Låt ditt kritiska, felsökande öga vila. Tillåt det frusna att smälta. Släpp er båda fria.
Man behöver inte skilja sig för det.
