Vi har en fyraåring och en sjuåring hemma och vi har hittills kommit lindrigt undan aktivitetsmässigt. Lite sång och musikalgrupp, lite balett samt någon termin på simskola.
Än så länge har ingen sport med träningar i veckorna och matcher på helgerna släppts in i almanackan. Men jag anar att det bara är en tidsfråga innan allt detta förändras och fritiden fylls av skjutsningar, väntan utanför idrottshallar, dansuppvisningar och krystad salamiförsäljning bland kollegerna till barnens lagkassa.
Förra veckan räknade vår fyraåring sina olika åtaganden.
”Jag har tre saker pappa. Förskolan, Smash (söndagsskolan) och minimusikalen”.
”Är det lagom”, frågade jag.
”Förskolan och Smash är lagom, men minimusikalen är inte lagom”, konstaterade han.
Det där ordet fastnade hos mig. ”Lagom”. Det är ju så man vill ha tillvaron. I balans liksom. Och som förälder balanserar man ständigt. Mellan att utmana barnet att våga testa nya saker, leka och lära sig. Utan att pressa för mycket och tvinga in dem i ett ekorrhjul där hela vardagen hackas upp av minutscheman.
I tisdags var det då dags igen för minimusikalen och för en gångs skull var sonen riktigt nöjd när han gick därifrån. Kanske börjar han tycka att det kan bli roligt. Kanske kan den aktiviteten snart kännas ”lagom”.
Annars får det räcka med söndagsskola och förskola en tid till. För mig är det helt okej om den där extrema aktivitetsperioden dröjer.
