Jag köpte en blå klänning för ett tag sen. Färgen är alldeles fantastisk och tyget faller så snyggt. Det är en sådan där klänning som man vill snurra i, trots att man är vuxen. Jag köpte den för att ha den på fest. Sen blev den hängandes i garderoben, alldeles för länge. För hur ofta går man egentligen på fest? Alldeles för sällan, om du frågar mig.

Jo, jag tar risken att några av er tycker att jag är fånigt ytlig. Eller att ni tror att jag går här och tycker synd om mig. Det gör jag inte, för min känsla är att de allra har det ungefär likadant. Häromdagen pratade jag med en kompis som funderade på att ta på sig sin svarta finklänning när hon gick på kyrkans hemgrupp. Bara för att få använda den någon gång!

Sedan skrattade vi åt att det nog var fel forum ändå. Hemgruppen är liksom till för möten i vardagen och vardag är bra. Men vardagen blir ännu bättre om man ibland får göra små avstickare från den och gå på fest. Och vet ni, om man känner så duger det inte att sitta här och muttra. Då får man bjuda själv. Inte bara för sin egen skull, utan också för sina vänners. Det är faktiskt inte så att alla andra springer runt och slår klackarna i taket helgerna i ända. Andra längtar också. Så bjud dem, de kommer att bli jätteglada.

Min mamma brukar berätta om ett samtal hon en gång avlyssnade mellan två av sina vänner. Den ena skulle snart fylla jämt, och den andre undrade om inte detta skulle firas?

Nej, sa hon som skulle fylla. Det tror jag inte. Jag är väl inte så mycket att fira.

Då sa den andre, rätt ut Va? Ska du inte ordna kalas? Men tänk på oss då!