”Vad önskade du dig då?”
Frågan kom från min pojkvän, Janne, för prick ett år sen. Midsommardagen 2016.
Vi hade letat oss fram till Fontana di Trevi genom ett stekhett Rom. Väl framme hade jag bett Janne filma mig när jag glatt slängde ett mynt över axeln, ner i vattnet, precis som man ska, för att sedan önska mig något. Jag kände mig lite härlig och tänkte att det skulle bli en perfekt liten film att lägga ut på sociala medier.
Efteråt hade jag fiskat upp min mobil ur Jannes hand, och börjat gå vidare och sagt som svar på frågan: ”Det kan jag väl inte berä … Eh, varför sitter du där?”.
Janne hade satt sig på den lilla muren som omger fontänen. ”Jo, jag undrar, för jag hade ju tänkt fråga dig en sak.”
Min hjärna tiltade helt där jag stod bland alla turister. Plötsligt fattade jag varför han valt att släpa runt på den där Kjell&co-påsen hela dagen som jag fnissat åt. Asken med ringarna!!! Ändå blev min spontana reaktion så knäpp: ”VA? HÄR?”.
Det var liksom så galet otippat. Jag visste ju att det var på gång, FRIERIET, och jag visste att det skulle ske under vår semester i Italien. Tid och plats var däremot utom min kontroll (obehagligt kan jag erkänna).
I mitt kontrollfreakiga huvud hade jag sett framför mig hur Janne skulle gå ner på knä i solnedgången på Capri, eller någonstans längs Amalfikusten, dit vi skulle senare. Bara han och jag med stråkmusik i bakgrunden. Jag hade inte haft en tanke på ringar när vi lämnade hotellrummet på morgonen.
Och kanske är hela den här scenen rätt typisk för mig och även för det som blivit ett oss, och som jag nu tackat ja till att blogga lite om den här sommaren. Varning för att det här inlägget kanske blir lite långt för att förklara lite vem jag är och vem ni har att göra med här.
En person med rätt stort kontrollbehov som fått ihop det med någon som tar livet mycket mer som det kommer och inte har samma behov att detaljplanera allting (jag HAR blivit bättre på att inte göra det). Samma person som fått mig att gå ner i varv, och i vars trygga närvaro, jag slutligen börjat bli den jag varit på väg att mejsla fram de senaste åren.
Innan jag fortsätter ska jag dock tillägga att scenen vid fontänen slutade lyckligt, mysigt och med kärleksfulla blickar.
Janne gick ner på knä och ställde frågan jag längtat efter att höra. ’Vill du gifta dig med mig?’ Och jag sa JAAA! (Se filmen i inlägget efter, för det blev en till sen).
Vi lyckades till och med få till några bilder tack vare en kvinna som satt bredvid, som hade följt hela scenen (det hade min hjärna registrerat så klart, eftersom jag typ ser och hör allt hela tiden. Sixth sense).
Vi har skrattat många gånger åt det där frieriet. Om det var kliché att det hände just där eller ej? Och hur hemskt det var att jag bara hade mage att ifrågasatta så fräckt som jag gjorde när Janne väl tog mod till sig för att ställa frågan (jag skyller på nervositet).
Oavsett så blev det ett av mitt livs bästa minnen. Och Jannes med tror jag.
Fram tills jag mötte Janne hade kärleken tagit mig på otaliga irrvägar och rakt in i återvändsgränder väldigt många gånger. Hur det gick till när Gud ledde våra steg mot varandra är en historia som kanske förtjänar ett eget inlägg någon gång, men låt oss bara summera genom att säga att du inte på riktigt kan möta någon annan innan du har mött dig själv. Och det tog väldigt lång tid innan jag på allvar gjorde det.
Och om drygt två månader, säger jag ja till Janne igen. I en kyrka. Med en pastor framför oss och familj och vänner på plats. VI SKA GIFTA OSS!!!
Och ni ska få följa med på vägen dit. På första parkett kommer ni se om även en mogen 48-åring kan förvandlas till en ’bridezilla’. Hinner vi i ordning med allt OCH – kommer jag hitta den perfekta vigselringen, för det är i sanning hög tid för det nu – allt det ska ni få veta.
Vi får se hur det går, men idag ska vi ta motorcyklarna till den kyrkan där vi skulle ha gift oss – idag – Västergarns kyrka på Gotland. Nu blev det inte så, men lite fireri ska vi nog få till ändå för att fira vårt första förlovade år.
Uppåt. Framåt. Nu kör vi!
Love,
Therese
