I dag är det alla hjärtans dag. Alla bultande, passionerade, hela, trasiga, trötta hjärtans dag. Det här är ditt hjärtas dag. Någon älskar dig. Du kanske vet det. Du kanske inte tror det. Det är sant oavsett vilket. Och det gäller inte bara i dag. Det har alltid varit så och kommer alltid att vara så.

Det gäller inte bara när du är särskilt älskvärd eller­ presterar på topp eller skimrar som bäst. Det gäller när du skällt ut din partner eller när din partner skällt ut dig. Det gäller när ni legat tätt tillsammans hela natten och när en av er sovit på soffan. Det gäller när kalla kriget brutit ut eller otroheten kommit emellan er. Det gäller när döden har skiljt er åt. Det gäller dig som funnit kärleken i ditt liv och dig som förlorat den. Det gäller dig som fortfarande väntar och hoppas, och dig som tappat hoppet. Det gäller dig som stångar dig blodig för att rädda relationen och dig som sörjer att den inte gick att rädda.

Läs också Linda Alexanderssons krönika: I Sverige kör vi light-evangelisation

”Håll mitt hjärta. Håll min själ”, sjunger Björn Skifs.

”Med evig kärlek älskar jag dig”, svarar Gud. ”Därför har jag så länge visat dig godhet.”

”Som jag väntat alla år. Du kan läka mina sår”, svarar Björn.

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor”, svarar Jesus, ”jag ska skänka er vila”.

”Ta mina händer och gör mig hel. Ta mitt hjärta, ta min själ.”

Jag kan inte svära på att Björn Skifs sjunger till Gud. Jag kan bara svära på att Gud svarar. Björn. Dig. Mig. Oavsett vi tror det eller inte.

”För mig var du en narr som fyllde mig med skam”, sjunger Mikael Wiehe, en stackare som ingenting­ förstod.

”Jag vet”, svarar Jesus.

”Nu ser jag dig som den du är”, fortsätter Mikael. ”En räddare i evighet. Du bar din egen hemlighet; kärleken som aldrig svek.”

”Jag ska aldrig svika dig, aldrig överge dig”, svarar Gud.

”Och inget är förgäves, och inget är för sent”, ler Mikael. ”Jag ber om din förlåtelse och din barmhärtighet.”

”Min vän”, svarar Jesus, ”du har fått förlåtelse för dina synder.”

Men är det verkligen nödvändigt att dra in synden i resonemanget, kanske du tänker. Kan vi inte bara prata om kärleken? Jag är ledsen, men det är svårt att inte hamna där. För i mötet med Jesu kärlek blir det så tydligt att mänsklig kärlek är begränsad.

”Jag ville väl, men jag gjorde ont”, sjunger Mia Skäringer. ”Min mun var full, mitt hjärta tomt. Men jag svär dig har jag aldrig velat lura. Fast allt blev fel och falskt och fult så står jag här inför min Gud och jag kan bara ropa Halleluja.”

”Ropa till mig när du är i nöd”, svarar Gud, ”jag skall rädda dig, och du skall ära mig”.

Vår kärlek är begränsad. Ibland är den vacker och passionerad. Ibland slås den till marken av rädsla, svek och ondska. Guds kärlek är annorlunda. Guds kärlek kommer att återuppstå igen och igen i varje människohjärta som vill ta emot den – hos varje människa som säger ”jag vill bli älskad med en sådan kärlek som aldrig dör”.