Min gamla dockvagn är stor och röd och verklig. Den har precis samma gung som de riktiga barnvagnarna hade på 1980-talet. Därför är det är inte så konstigt att jag älskade den. Jag lekte med den längre än lovligt, jag var nog hela tio år sista gången jag gav mig ut på den offentliga dockvagnspromenad som skulle bli min sista. Förmodligen såg jag mig om åt alla håll innan jag stoppade om min nedbäddade Skrållandocka och rullade iväg.
Sedan minns jag exakt vad som hände. Just när jag skulle svänga runt kröken nere vid Krigholms tomt hörde jag skratt och rop och trampet från limpcyklar. Snart skulle de tuffaste killarna i min klass passera på sin väg mot fotbollsträningen. Om de såg mig komma gåendes med en röd dockvagn skulle jag vara rökt.
Utan att blinka kastade jag både mig själv och vagnen rätt in i Krigholms taggbuskar. Jag rev mig rejält, men bet ihop tills cykelhjorden rasslat förbi. Sedan drog jag snyftande vagnen hela vägen hem och parkerade den för gott. Inte för att jag själv tappat leklusten, utan för att anpassa mig till omgivningen. Det som gällde 1985.
Så sedan Svenska Dagbladet i veckan som gick skrev om hur barn i dag växer ifrån sina leksaker lite för snabbt har en tanke malt i mitt huvud. Tänk så illa det kunde ha gått om någon försökt matcha ihop min tioåriga dotter med den varelse jag själv var när jag gick i fyran.
För min inre syn ser jag mitt lilla 2014-barn komma gåendes i de coola kängorna som hon efter månader av tjatande fått i julklapp. Och så möter hon mig – en fullständigt omedveten flicka i lekvänliga allvädersstövlar som drar på en dockvagn.
Det sägs att kommersialismen och den ökade pressen redan från att man går i lågstadiet stulit fyra år av barnens och framför allt flickornas barndom och förvandlat dem till tweenies, alltså barn som är mellan barn och tonår. Sådant kan ju kännas förskräckligt och kanske borde jag revolterat när min dotter önskade sig kängor och inte dockor i julklapp.
Samtidigt måste jag låta henne anpassa sig efter sin verklighet också. Det som gäller 2014. Fast bara lite. Det var väl därför hon fick de där kängorna, men inte parfymen från Victorias Secret. Man kan ju välja att uppmuntra olika saker och jag ser ju att de där fyra åren av lek som ska ha försvunnit ur min unge fortfarande finns kvar. Det kryper fram när hon bakar galna cupcakes och gör musikvideos med vår iPad.
För vad än forskarna säger vägrar jag tro att Gud har gjort om den mänskliga konstruktionen. En tioåring är fortfarande ett barn. Och leken kan aldrig dö. Den ser bara olika ut.
