Vi strök fem lucialinnen hemma hos oss i morse. Ett till min äldsta dotter, ett till vår yngsta och så tre extra som vår nioåring hade lovat bort till klasskompisar som inte hade några. Eftersom hennes storasyster har lussat i tio års tid, är vi en garderob av vita särkar. Så om du behöver något till i morgon, hör av dig!
Med detta sagt förstår ni att vi gillar lucia i vår familj. Jag skulle gärna äta lussebullar till frukost alla dagar i veckan. Jag får gåshud när tystnaden i nedsläckta gympasalar och aulor bryts och de första tonerna av ”Natten går tunga fjät” letar sig fram till mina föräldraöron.
Det känns deppigt att tänka sig att jag inte skulle få vara med om det där. Men det finns en sak som känns ännu värre att försöka tänka sig. Och det är en värld full av vuxna som är livrädda för förändringar. Och som överför denna skräck till mina barn.
Under december har jag följt debatten som rasat i spåren av att någon någonstans eventuellt bestämde sig för att ställa in ett luciatåg. Hur många luciatåg som verkligen frös inne bryr sig de vuxna som är rädda för förändring inte om. De är så upptagna med att gasta om sin rätt att få lyssna till Staffan Stalledräng. Och om barnens rätt att ha det som det som det alltid har varit.
Och det är just det som skrämmer mig. Jag och min man har alltid haft som motto att våra barn ska vara flexibla. Vi vill ha barn som klarar olika. Om vi kommer hem till några som enbart har utedass får de hålla till godo. Och om korvbröden är slut hemma får de käka korven på Skogaholmslimpa. Rynkar de på näsan säger vi: ”Testa. Du kan ju inte veta hur det är förrän du har smakat”.
Men vi försöker även lära dem att ta större förändringar med ro. Även om förändringen vid första ögonkastet verkar dålig. När ett av mina barns skolor blev tvungen att spara, och bestämde sig för att splittra vår klass kallade många vuxna till krismöte. Vår dotter ryckte på axlarna åt förändringen och sa:
– Vad kul, vilka kommer jag med?
Nej, jag ska inte ta åt mig äran helt för att hon är som hon är. Men kanske har ändå en uppväxt med oväntade vändningar påverkat henne. Så att hon klarar olika. Oavsett vill jag att hon ska få behålla den inställningen. Modet att ta emot en förändring. Se vad den verkligen innebär innan hon börjar protestera.
Så. Alla ni vuxna som är rädda för att saker i Sverige förändras. Kan ni tala lite tystare? Så att mina barn inte hör er. Och om ni prompt vill ha ett luciatåg kan ni få ett av mig. Jag ska försöka hinna med tre stycken.
