Många känner igen henne som en färgstarka gospelledare i svängande kåpa, med ett leende ansikte och energi som kan få en hel kyrka att klämma i från tårna.
När jag möter Maria Nordenback-Kress den här gången är hon inne på en av de sista dagarna av sin graviditet.
Hon går långsammare, andas tyngre, men strålar fortfarande. Kanske mer än vanligt faktiskt, särkskilt när vi börjar prata om hur det känns att bli förälder
– Är det sant att jag ska få det här? Jag har alltid haft nära relationer med andras barn, men till dem måste man säga hej då. Det här barnet ska vara kvar hos mig hela tiden och det känns revolutionerande.
Vi möts på Marias arbetsplats Betlehemskyrkan i Stockholm, där hon jobbar som musikledare. Musiken har alltid varit Marias passion, och driven av den har hon gjort mycket av det hon velat. Rest Sverige runt, ordnat gospelworkshops, kördagar och konserter.
Hon har levt ett rikt liv och mött massor av människor. Ändå verkade det som att den rätte aldrig skulle dyka upp. Och utan honom ville hon inte heller försöka skaffa barn.
– Jag vet andra som knappt kunnat se en barnvagn och inte känt sig som fullvärdiga kvinnor eftersom de inte blivit mammor. Riktigt så var det aldrig för mig. Man kan absolut leva ett fullgott liv utan barn.
Visst hade Maria dagar av singelångest, då hon undrade varför inte alla bitar ville falla på plats för henne. Men i perioder accepterade hon att hon kanske inte skulle få det så många andra fick. Hon levde för sin passion för musiken, hon hade många vänner och kyrkan.
Sedan hände ändå det oväntade. En midsommarafton när Maria Nordenback var 39 år gammal mötte hon violinisten Roland Kress. Han hade ett lugn och en stabilitet som Maria gillade och snart märkte de att de delade mycket.
Efter några år gifte sig paret och nu började det där med föräldraskap kännas som om det låg inom räckhåll. Fast riktigt så enkelt skulle det inte bli. Maria hade svårt att bli gravid och paret tog hjälp med IVF, provrörsbefruktning.
– Under tiden försökte jag att leva på som vanligt. Blir det inget så köper vi en hund eller åker jorden runt, tänkte jag.
Behandlingen kostade både tid, kraft och pengar och Maria fick flera missfall på varandra. Det var nära att hon gav upp.
– Efter det sista missfallet åkte jag ned i en rejäl svacka. Kroppen var full av hormoner och det var riktigt tungt. Men jag hämtade mig. Man lever bara en gång och jag ville satsa en gång till.
Eftersom gränsen för att få hjälp med IVF i Sverige går kring 40 års ålder åkte paret utomlands. Till slut började Marias mage växa på riktigt. Något som inte bara gladde paret Nordenback-Kress själva, utan också många andra.
– Folk verkar bli uppmuntrade av att se min mage. Många här i Betlehemskyrkan har bett mycket för mig, så för dem är det nog också ett bönesvar.
Maria har hittills inte stött på någon som uttalat sig negativt om att hon skaffar barn vid hög ålder och själva känner sig hon och Roland trygga i sitt beslut.
– Vi kom fram till att vi fortfarande känner oss unga och att vi vill, det är det vi har gått efter. Vi är friska och har familj runt omkring oss. Så skulle det hända oss något finns det ett sammanhang, ett nätverk för barnet.
Att bli gravid när man är äldre har också sina fördelar, menar Maria. Hon slipper stressen över att göra karriär samtidigt som hon har små barn, för hon har redan hunnit göra mycket av det hon vill.
– Dessutom har jag bättre självkänsla och är mer grundad nu än när jag var yngre. Sen upplever jag att min Gudsrelation är enklare eftersom jag brottats mer. Guds nåd är mycket mera verklig. Det vill jag dela med mig av till mitt barn.
Men hur blir det med musiken då?
Nja, riktigt tyst blir det nog aldrig kring Maria Nordenback-Kress. I höst kommer bäbisen att få följa med på ett och annat gospelljudande frilansuppdrag och hemma ska det sjungas barnvisor.
– Lilla Snigel är en hit att sjunga med små barn, funkar alltid! Sen kommer jag att sjunga Gud som haver också.
Maria tar av sig läsglasögonen och ler mot Dagens fotograf. Kanske, tänker hon, kan hennes livsberättelse uppmuntra fler.
– För några år sedan började jag be Gud att välsigna mig mer, inspirerad av Jabes bön (1 Krön. 4:10) Efter en tid började det hända saker. Jag fick ett nytt jobb, träffade Roland och nu detta. Gud och livet kan verkligen överraska oss, vi får leva med förväntan!
