”Jag och min man är båda ganska trötta just nu. Vi har två små barn, varav den ene har varit väldigt mycket sjuk. Vardagen är inte så romantisk. I tröttheten blir vi ganska spydiga mot varandra, men inser att vi helt enkelt får fokusera på att överleva en tid. Då blir jag så trött på alla fina bilder som målas upp av hur man ska vara som kristen familj. Man ska inte bara klara det basala som alla andra, utan också ha andakter hemma, gärna med barnen, gå på församlingsläger och vara med i cellgrupper för familjer och dessutom ha ett hem som man gärna öppnar för människor som behöver en. Det här stressar mig och det känns så konstigt att kyrkan ger mig fler krav i stället för att göra mig starkare i den här lite tunga tiden av mitt liv. Hur ska jag tänka? Jag blir så trött!
L. H.”
Christina Halldorf svarar: Tanken att man som kristen ska vara ett föredöme för andra är stark, både i och utanför kyrkan. Inte minst i frikyrkan. Ibland har vi nog hamnat fel i hur vi tänker om det. Lite förenklat: Att vi alltid ska vara vänliga, generösa och glada, för att andra ska förstå att det är sådan man blir som kristen. Så att de också ska vilja bli kristna. Men risken kan vara att man uppfattas som en annan sort, någon som står över vardagen. Någon som har söndag hela veckan!
När Bibeln talar om att en kristen ska leva som ett föredöme, handlar det ofta om vad vi kan kalla basala sociala regler: Lev anständigt, nyktert, värdigt och sunt. Syftet med reglerna var inte att kristna skulle vara bättre och mer moraliska än alla andra, utan helt enkelt att församlingen inte skulle få dåligt rykte.
Det stora imperativet till församlingen när det gäller föredömlighet är i stället detta: Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss.
Det finns egentligen inget annat vi måste än att älska. Älska Gud, oss själva och varandra. Vi måste inte vara med i cellgrupper, ha husandakter, åka på församlingsläger eller bjuda hem varje behövande människa vi möter. Vi måste inte heller en massa annat som vi tror att vi måste. Vi får. Men vi måste inte.
Men att älska när hjärtat är som en öde öken? Hur gör man det? Eller uppleva glädje i mödan, när bedövande trötthet är det enda man känner?
Vi är människor. Allt vi har, har vi fått. Inget kan vi ge, som vi inte först har fått. Mycket mer än vi tror, inte minst i våra kristna liv, handlar om att ta emot. Men vi har en tendens att rusa före, att klara av måstena, utan att ha fått med oss det som behövs. Utan att först ha vågat tilliten, den ogenerade tron på att vara älskad, försöker vi själva älska. Det går väl sådär.
Inte heller har vi låtit den gode herden föra oss till vatten för att få ro. För när skulle vi hinna det? Men kanske blir det lite lugnare till hösten? Eller efter nyår?
Att finna glädje mitt i all sin möda är en gåva från Gud. Så skriver Predikaren. Mödan kommer vi inte runt. Den är en del av människans liv. Men att finna glädjen där, det är en gåva från Gud! Det är samme predikant som säger att allt har sin tid. Han preciserar inte att detta med att ha små barn har sin tid. Det vet vi ändå.
Glädje och kärlek hänger väldigt nära samman. Därför, av det du beskriver, så är de spydiga orden det allvarligaste, de behöver ni helt enkelt sluta med.
Hur ska man kunna tro sig vara älskad av någon som säger elakheter? Håll inne med dem, även om frustrationen slår i taket. Och skulle orden ändå slinka ut, säg förlåt direkt. Det är ju inte den andre det är fel på. Det är situationen som helhet.
Därför är det den ni behöver se över. Vi är nog båda ganska trötta, skriver du och gissar själv att det är orsaken till att ni blir irriterade och spydiga.
I stället för att bli trötta och uppgivna över allt ni inte hinner och orkar, tillåt er att vara nöjda med det som ändå blir gjort. Det är faktiskt en hel del.
För många par uppstår konflikter och besvikelser runt de upplevda måstena, när man har olika uppfattning om hur man ska leva kristet som familj. Men när det gäller frågan om kärleken, kan vi inte peka på den andre och säga att du lever inte kärleksfullt nog. I den frågan kan vi bara gå till oss själva. Få av oss har kommit särskilt långt på kärlekens väg. Men det är fint om vi börjat gå den.
Ni kanske skulle göra varsin tvärtom-lista, en not-to-do-list? Vad är det ni inte måste (av allt ni bara utgick från att ni måste)? Antagligen kommer ni att skriva olika saker på era listor. Varför inte överraska er själva med att testa den andres lista?
Jo, det blir en hel del måste-grejer kvar. Men det är dem ni valt att ha där. För att de är viktiga delar av ert liv. Det är mycket stor skillnad mellan vad vi vill göra och vad vi borde vilja. Det är framför allt glädjen som är skillnaden.
