Skolavslutning och strumpbyx-kris i min sjuårings garderob. Då får jag en snilleblixt. Hon kan ju ta över mina gamla. De där som jag älskade när jag var yngre. Som jag kände mig så glad och poppig i då. Fast nu är jag 41. Jag kan inte klä mig som Pippi Långstrump längre. Men det kan hon. Hon som bara är sju. Och som har ärvt min kärlek till färg.

Min dotter ropar till av förtjusning när hon får på sig de illblå strumpbyxorna. Jag känner mig nöjd. Det ligger en märklig tillfredsställelse i att se sina barn ärva något av en. Oavsett om det är saker, ett anletsdrag, eller en talang som man lyckats föra vidare. Tänk. En miniversion av mig. Eller?

Jag tittar bort en stund. Och när jag tittar dit igen har min sjuåring gjort någon märkligt med mina strumpbyxor. Hon har liksom dragit ut dem och slagit en knut.
– Titta mamma, det här är ju aaascoolt, ropar hon.

Jag suckar något lite irriterat om att så där ska man ju inte ha strumpbyxorna och jag är faktiskt rädd om dem.

Sedan slår det mig att det här egentligen är ganska typiskt. Typiskt mina barn. Och typiskt Gud. Han låter mina barn få saker av mig och av sin pappa. Men de gör alltid sin egen grej av det. De blir inga miniversioner av oss. De blir något helt nytt. Spännande faktiskt. Och ibland lite opraktiskt.

För även om jag försjönk i en filosofisk tanke om hur vackert det är med min dotters knut på strumpbyxan är det också ganska svårt att gå när man har dem på det sättet.

Så vi knyter upp knuten så att hon slipper snubbla hela vägen till skolavslutningen. Sen börjar sommarlovet.