Anonyma läsarfrågan: Min man har alltid haft ett väldigt hetsigt temperament. När vi var unga och nykära drabbade utbrotten sällan mig. Men de senaste åren har hans ilska ofta blossat upp över mig eller våra barn på fyra och sex år. Han skriker och säger kränkande ord till både mig och barnen. Visst säger han förlåt ibland och är ångerfull, men jag mår så dåligt av att inte veta när det ska hända igen och av att mina barn får se hans utbrott. Ibland tänker jag att jag måste lämna honom, men det skulle innebära att barnen tvingades vara ensamma med honom varannan vecka. Vad skulle hända då? Hur ska jag göra?

Terapeut Christina Halldorf svarar: Att leva i en relation där ett vredesutbrott kan komma när som helst och orsakas av vad som helst, är oerhört otryggt för både barn och vuxna. Ingen mår bra i det, inte heller den som har det hetsiga humöret. Risken för att relationen till slut kommer att spricka är dessutom stor, om det inte sker en förändring.

Du beskriver att din mans humör alltid varit hetsigt, men det är först sedan barnen kom som hans utbrott började gå ut över dig. Fram till dess hade ni säkert helt andra möjligheter att prioritera­ varandra, men när barnen kom, fick de första platsen och balansen i relationen rubbades. Uppstod det två grupper i familjen, du och barnen i den ena och din man ensam i den andra? Något som förstärktes av hans hetsiga humör? Kan ni, genom att söka hjälp, återskapa enheten mellan er två igen? Förutsatt att han samtidigt vill ta itu med ett eget förändringsarbete, så att hemmet blir en trygg plats för alla igen. Risken att annars förlora sin familj kan vara motivation nog att söka en sådan förändring. Även om inget fysiskt våld förekommer, så är psykiska kränkningar minst lika skadliga.

Det finns förstås basala saker som påverkar vårt humör och som de flesta har erfarenhet av. Är vi trötta, hungriga, har ont eller är oroliga, är risken att bli irriterad på sin omgivning betydligt större än när vi är i god grundbalans. För stora som små gäller att vi behöver äta och sova för att orka vara vänliga.

Vi har olika sätt att hantera och kontrollera våra känslor och ibland tror vi kanske att ”man är som man är, det är inget att göra åt”. Men det har visat sig att man visst kan lära sig att hantera irritation på mer konstruktiva sätt än genom att brusa upp. Vägen till en djupare förändring börjar med att lära känna sig själv bättre. Man behöver helt enkelt ta reda på varför man blir så arg. Dels se vad som i stunden triggar vreden, dels få en djupare förståelse av hur man tolkar en situation. Hur kommer det sig till exempel att man ofta läser in kritik, när ens partner bara ställer en enkel fråga? Och varför uppfattar man så lätt en överlägsen ton från andra människor, till och med från barnen? Vad finns det för gamla erfarenheter i mitt liv, som gör att jag förväntar mig förlöjligande och kritik snarare än omtanke­ från min omgivning? Att se över gamla sår är en väg till att bli en helare och tryggare person. Vi inser att det som hände för så länge sedan, skadade vår tro att vi var värda något. Vreden kanske har sin källa där, när någon eller några tidigt i våra liv fick oss att känna oss misslyckade och värdelösa? En falsk självbild kan ha etsat sig fast och fått oss att sedan ständigt försvara oss och gå till motattack mot upplevda angripare.

Det kan vara en utmaning för stoltheten att försöka förändra sig. Dels kommer man att misslyckas ibland, dels erkänner man indirekt att ”det sätt jag agerar på nu är inte bra”. Att ge upp det kan kännas som att ”de andra vinner”. Kanske kan du hjälpa din man att se att ingen vinner på att det fortsätter som det är, tvärtom finns då bara förlorare. Det är win-win och tecken på självövervinnelse och mod att anstränga sig för att behärska impulser och uttrycka sina känslor på ett klokare sätt. Att bli mer som man vill vara.

J.L