Christina svarar: Få saker smygdränerar oss människor på energi så mycket som tysta konflikter. Konflikter vi inte låtsas om, inte pratar om och framför allt inte petar i. Men schismen lever sitt liv likafullt och påverkar alla som finns runt den. Alla har att förhålla sig till den på ett eller annat sätt, till slut blir det nästan till något normalt. Precis som Berlinmuren blev med åren. Något som bara fanns där, och som man hade att anpassa sig efter.

När en konflikt pågått i många år, brukar människorna runt den tappa hoppet om förändring och tiden bygger tröskeln mellan parterna allt högre. Till en mur. Och konflikten griper omkring sig, andra väljer sida och solidariserar sig med den ena eller den andre.

De två parterna i konfliktens centrum har skapat varsin sanning omkring vad som hände, då för länge sedan. Båda går sedan och väntar på en ursäkt från den andre, det handlar om att få upprättelse för att kunna, och vilja, gå vidare.

Men väntan kan bli mycket lång. Alltför ofta ser vi att det man väntar på aldrig händer. Ursäkten uteblir och stoltheten hindrar båda från att ta ett eget steg, trots att man ibland känner att allt fått alldeles för stora proportioner. Att aldrig mer prata med den man förut stod nära var i allmänhet inte avsikten, man ville bara med sin hållning visa att den andre gjort fel och var skyldig en ursäkt. När man fått den skulle allt ordna sig igen.

Att agera, att visa sin åsikt i handling, ligger lätt till för de flesta av oss när vi blivit sårade. Att prata när vi just blivit illa behandlade är svårt. Någon vi tyckte om och litade på högg oss i ryggen. Vi känner oss både skakade och förnedrade.

Vem kan prata då? Vi vet med oss att rösten kan brytas, att tårarna kan komma och vi riskerar att stå där i vår svaghet utan skydd. Agerandet blir ett skydd för vår värdighet, och så kan muren börja byggas.

Så vad kan du som tredje part göra? Börja med att lyssna, träffa dem var för sig och få deras berättelser. Var öppen med din sorg över hur situationen blivit. Ta inte ställning, försök bara förstå. Men sedan när berättelserna är klara, när du förstått vad som sårat, är det nödvändigt att fortsätta att dra linjen in i framtiden. Vad önskar de om de fick hoppas på det allra bästa, det de knappast ens vågar hoppas på, än mindre uttala? Det är det som är det avgörande, att vända sig och se framåt, att äntligen tillåta sig att släppa det som varit och sluta gå med ryggen mot framtiden. När en önskan om förändring väl är uttalad, kan ganska mycket hända nästan som av sig självt. Ett frö är sått.

Sådana här tysta, men ytterst påtagliga, konflikter förekommer rätt ofta i våra släkter och familjer. Även inom församlingar och företag, där människor nöts mot varandra. Det handlar ofta om att man upplever att något orätt har skett. Någon kan ha tillskansat sig något på bekostnad av en annan. Ett arv eller en position. Eller har missbrukat ett förtroende, svikit ett avtal.

Hur kan man förlåta något sådant? När någon gjort fel, måste väl den ta ansvar för det och själv be om förlåtelse?

Det är dock inte vad Bibeln lär om förlåtelse. Den lär att vi ska förlåta den som felar, om och om igen. Förlåta dem som gör oss illa och söka försoning med varandra. Men, det innebär ju att man som kristen inte förväntas ha någon som helst stolthet?!

Ja, det verkar nästan så. Kanske är stoltheten mest i vägen och hindrar oss från att bli sådana vi vill vara och göra det vi längtar efter? Men vårt behov av värdighet då? Av att känna oss respekterade? Det är ett djupt mänskligt behov. Men vi lurar oss själva om vi tror att vi får respekt genom att välja konfliktens väg. Den djupa aktningen vinner den som vågar gå kärlekens väg.