Fråga: Hej! Jag är 55 år och mormor och farmor. Jag tycker det är svårt att dela barnbarn med min svärdotters föräldrar, det uppstår något slags konkurrenssituation som jag tror ligger mest hos mig själv. Känslan är att min sons familj tycker det är roligare och lättare att vara med svärdotterns familj. Känner mig ledsen och sårad. Ibland har jag svårt att relatera till farmorsrollen och vad den egentligen innebär. Jag tycker inte om mig själv när jag tänker så här. Hur ska jag förhålla mig till detta?/Ledsen farmor
Christina svarar: Säkert känner många igen sig i din fråga och precis som du skriver bottnar det för det mesta i vår egen osäkerhet. Den har ju inte uppstått i och med att vi blivit far- eller morföräldrar, men vår benägenhet att jämföra oss med andra kan få en ny skjuts av det. Vi får en person att jämföra oss med, som har en nästan identisk roll gentemot ett älskat barnbarn. Och förvånansvärt få av oss tror att vi själva är bäst.
Men de allra flesta föräldrar önskar för sitt barn att det ska få goda och nära relationer med sina närmaste på båda sidor. Ju fler trygga relationer, desto bättre för barnet. Men ofta finns en osäkerhet även hos föräldrarna, som gör att man väljer att fråga den man står närmast om hjälp med till exempel barnvaktande.
Valet grundar sig inte på att den ena är bättre än den andra, utan avgörs oftare av att man helt enkelt är mer van vid att förhålla sig till sin egen förälder. Även om farmorsrollen har accentuerat den här upplevelsen av att inte vara lika bra, eller kanske rent av lika älskad som den du jämför dig med, så gissar jag att de här känslorna funnits även tidigare i andra relationer och sammanhang. Man blir ledsen och känner sig värdelös samtidigt och då är den vanligaste reaktionen att man drar sig tillbaka.
Hur kan man övervinna en sådan känsla? Den uppstår ju ofta ur en verklig händelse som vi tolkar på ett visst sätt: Sonen med familj är oftare hos din svärdotters föräldrar än hos dig, vilket får dig att känna dig bortvald. Är det något som får vår självkänsla att sjunka till botten, så är det just när vi upplever oss bortvalda.
Men jag tror inte att din sons familj ens är medvetna om att deras val kan uppfattas som ett bortval av dig. De kanske snarare tänker att de inte ska belasta dig? Eller så tänker de inte alls. Ett sätt att bemöta de här lättväckta känslorna är att ligga lite före, att inte genom tolkningen av de andras handlande låta dem ”avgöra ditt värde”. Att helt enkelt, när du tänkt igenom hur du skulle vilja ha det, berätta det för din son och sonhustru och höra hur de ser på saken. När vi öppnar oss lite för andra ger det ofta öppenhet och förtroende tillbaka, vilket gör relationen lite mer trygg.
Det är bra att du tar upp frågan om vad ”farmorsrollen” egentligen innebär. Det tycks finnas en hel del idéer om hur en bra farmor eller mormor ska vara. Som om själva rollen medför att man får nya förväntningar att leva upp till. En farmorsnorm. Kanske behöver du ställa just den frågan till dig själv? Hur vill du att din kontakt med din sons familj ska se ut och vem vill du vara och bli i förhållande till ditt barnbarn? Det är inte fråga om att prestera något som är bättre än mormor eller att själv bli något man inte redan är, utan snarare att bli dig själv.
Våga slappna av, det finns ingen tävling och alla barn vet att vuxna är olika. Det är inget som helst problem för dem. Inte så länge de vet att de är älskade. Även om du inte helt kan springa ifrån din grundoro över att inte vara lika älskad som någon annan, så kan du ändå välja att själv älska. Det är ovanligt lätt just i förhållande till barnbarnen.
