VI KAN KALLA honom Gustav. Han kom med jämna mellanrum till mormor på landet där Maria bodde medan hennes ensamstående mamma jobbade. Maria hoppade snällt upp i soffan i mannens knä.
I en helt annan soffa i Mellansverige långt från barndomshemmet har Maria, mitt i livet, tusen gånger för sitt inre gått igenom vad som hänt. Hon berättar ganska rakt på sak.
– Han var gammal och luktade, men han var snäll. Han stack in handen och tog på mig innanför trosorna.
Hon minns inte att hon mådde så dåligt just då när det hände, men visst förstod hon någonstans redan som treåring att det här skulle hon inte berätta för någon.
I dag kallas Maria honom för ”äckelgubben”, grämer sig och frågar sig varför hon inte bara gick därifrån. Varför sprang hon inte ut i skogen och gömde sig? Kanske är en av förklaringarna så banal att besöken var avbrott i en tyst och ganska händelselös vardag och att den gamle mannen var en av de få män den faderlösa Maria träffade. Han kom på regelbundna besök under några år.
Men det som inte upplevdes så traumatiskt då skulle visa sig bli det senare. Hennes berättelse visar ett pussel där det ena övergreppet läggs till det andra. Olika personer har varit inblandade, oberoende av varandra.
Maria är krass när hon berättar. Det är sorg och ilska, men inte så mycket självömkan. Varför-frågorna finns där fortfarande men i dag förstår hon att skulden inte var hennes.
I skolåldern var det en äldre släkting hos grannen som tvingade henne att utföra sexuella tjänster.
– Den här gången var det fruktansvärt! Vidrigt! Nu var jag äldre, förstod mer och det kändes hemskt.
Hon berättar inga detaljer, vill igenom berättelsen så fort som möjligt, inte genomleva minnena mer än nödvändigt. Tillräckligt ofta kastas hon tillbaka ändå. Det kan var något hon ser, en lukt eller något annat som för evigt etsat sig fast i kroppen.
Tolv år gammal utsattes hon för en gruppvåldtäkt av ett gäng pojkar som lockade med henne ut på ängen hemmavid.
– Det var några klasskompisar och så några killar på 16-17 år. De var åtta stycken. De försökte med våld men kunde inte fullborda något samlag. Jag var alldeles för liten.
Killarna skröt om händelsen inför sina kompisar och Maria fick rykte om sig att vara lösaktig. Pojkarna började slänga sexuella anspelningar efter henne, de kunde hålla fast henne, dra ner byxorna och förnedra henne.
Ett år senare hände det igen, med en gift äldre pastor. Maria och pastorn hade ett sexuellt förhållande även om pastorn var noga med att de inte skulle ha fullbordat sex innan hon fyllt 15 år. ”Förhållandet” innehöll inte samma typ av tvång, men Maria pratar i dag om det som ytterligare ett övergrepp.
– Jag var ju bara var ett barn och jag är övertygad om att jag inte hade gått med på det förhållandet om inte de andra övergreppen skett.
– På senare tid har man pratat mycket om sex som självskadebeteende. Det var just vad det var. Det var också destruktivt.
Maria hade redan som nioåring börjat få värk i kroppen, och trots flera undersökningar hittade man ingen orsak.
– Jag tror att jag på något sätt försköt min egen kropp på grund av det som hänt och fick ett förakt för min egen kropp.
Värken sitter kvar och övergreppen har präglat hennes relationer till män.
– Jag har hela tiden gått in i förhållanden utan kärlek, flera har varit destruktiva och innehållit övergrepp även om det inte alltid varit sexuellt.
Sedan några år lever Maria med en kristen man. Han är pappa till det yngsta av hennes tre barn. De lever ett ganska vanligt liv i sitt bostadsområde. Har hon gått vidare?
– Ja, på ett sätt, men de fruktansvärda såren lever jag med.
– Även om det främst är själen som är skadad visar det sig också i kroppen. Jag kan till exempel få otroligt ont i underlivet även om jag inte har några skador där.
Allt blev värre när hon själv fick barn.
– Jag är alltid på helspänn när det gäller barnen och jag kommer ihåg att jag smög på mina första barns pappa så fort han var ensam med dem. Och jag blir helt stel i kroppen när jag ser pappor som sitter med barn i knät och en filt omkring sig.
När jag frågar om tron har hjälpt henne blir svaret både nej – och ja.
– Tron är prövad, kan jag säga. Men jag är bevarad och det är nog tack vare att jag inte sätter likhetstecken mellan Gud och ett bra liv.
Hon tror att undret är möjligt, Gud kan ta bort hennes smärta men av någon anledning har han inte gjort det. Ångesten och smärtan är kvar.
– Att jag får vara Guds barn är det största i mitt liv, säger hon sedan, och gråter för första gången under intervjun.
I tårarna ligger inte hennes livs öde utan Guds storhet. Att Han, oavsett hennes omständigheter, är Gud!
– Och vem skulle jag gå till om inte till honom? Jag måste ha någon att tacka och gå till med den djupa smärtan.
Kanske är undret att hon trots allt hon varit med om är full av empati, att hon inte blivit kall och avvisande mot kärleken, att hon ändå orkar finnas till för andra som också blivit misshandlade av livet – att hon bett om sina förövares frälsning, även om det inte varit någon lätt bön att be.
Lite försiktigt hoppfull ser hon framåt. Allra helst vill hon använda sina erfarenheter till att hjälpa andra. Maria hoppas att kyrkan skulle kunna göra mer här, tillsammans med henne. Hon gråter över alla barn som dagligen utsätts för övergrepp – ”tänk om jag kunde hjälpa dem”.
Det största hindret i dag är hon själv. Hon ser hur hon gång på gång sätter käppar i hjulet för sig själv, hoppar av från möjliga utbildningar, stänger dörrar som öppnas – osäker på om hon är värd att lyckas.
– Jag har aldrig trott att jag klarar av något.
Men nu känns det som om livet vänt. Tack vare Gud och terapi har hon på något sätt tagit över sitt eget liv. Kanske kan hon äntligen bryta de onda cirklarna? Ännu mer lämna det som ligger bakom? Använda det, men inte låta det styra?
– Nu känns det för första gången som att det är jag som bestämmer.
