Josefine Arenius. Foto: Andreas Joakimsson Visa

Pappas tröst formade mig som tonåring

Släkt och familj Föräldraskap Tonåringar Barn och tro Barnuppfostran

Alla de där frågorna som mal i ditt huvud, de kan Gud använda.

Avslutar sommaren med att vara på familjeläger på vår församlingsgård. Inser just att jag försöker somna i samma rum som jag en gång hade en av de där stunderna som har format mig. Som jag så ofta återkommit till.

Jag var kanske tio år. Eller tolv. Här på läger med mina föräldrar. Och på andakten på kvällen hade alla andra verkat så … andaktiga. De tycktes kunna alla sångerna, hade de rätta uttrycken. Själv var jag vilsen och kände inget som de andra tycktes känna. Tittade mest ner på mina strumpor. Jag gick tillbaka till rummet innan det var slut och grät. Rädd för att jag inte dög, inte var tillräckligt kristen. Rädd att inte vara nog i Guds ögon.

Min pappa la sig bredvid mig. Och så berättade han om bergspredikan. Om alla sorters människor som Jesus lyfte där. Och så berättade han om Matteusevangeliets femte kapitel och tredje vers där det står; ”saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Och så somnade jag. I en plötsligt stark och trygg förvissning om att himlen var min. Det räckte liksom. En pappa som påminde mig om att min känsla av fattigdom och otillräcklighet inför allt det heliga faktiskt också var en sorts biljett till himlen.

Den där stunden har definierat mig. Jag känner mig fortfarande ofta fattig i anden, otillräcklig och som att jag inte riktigt får ihop alla delar i min tro. Det händer fortfarande att min brist på sångröst hindrar mig att sjunga med i sångerna och istället titta trumpet på fötterna under andakter. Men jag vet att himlen tillhör mig. Och jag kan frimodigt luta mig tillbaka mot det. Kaxigt tala om ett liv som är större än jag själv, för det hänger liksom inte på mig, jag har inte förtjänat det eller jobbat ihop det. Det finns inget facit för uttryck att nå Gud med.

Somnar i det här rummet. Förmodligen är våningssängen samma som den var då. Små bredvid mig. Cirklar sluts.

Du fina tolvåring som somnat i ett rum som det här i sommar. Du kloka tonåring som stirrat upp i tältduken efter en lång dags festivalande. Jag vill viska till dig från min vuxna, trygga överslaf om en tro som räcker. Och som håller. Vill viska hur älskad du är. Och vill berätta för dig att alla de där frågorna som mal i ditt huvud, de är Gud bra på att använda. De frågorna är en egen sorts nyckel till himlen. Du är väldigt välkommen där.

Så sov gott. Imorgon är en ny dag. Ska vi ta i hand på att du och jag ska titta upp från våra fötter? Himlen är ju vår, i allsindar. Det är tid att vi sträcker på oss

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS