– Du har nog lite problem, sa Lars Lind Jaktlunds före detta sambo bekymrat då han vaknade upp lördagsmorgon efter lördagsmorgon med grov ångest efter en alldeles för blöt kväll dagen innan.

Lars slog ifrån sig och försökte intala både henne och sig själv att det inte var någon fara. Till det yttre hade han ju full koll på sitt liv. Han skötte sitt jobb på en industri i Edsbyn, tog hand om sina två barn och höll sig hel, ren och snygg. Ändå visste Lars innerst inne att han hade ett osunt förhållande till alkohol. Ofta drack han till vardags och i smyg.

– Jag är pysslig, därför blev jag väldigt finurlig med mitt drickande. Gjorde groggar i fantaflaskor och så. När jag var på bolaget och köpte öl, ställde jag kanske åtta burkar i kylen. Resten ställde jag i garaget. Det här är nog inte så normalt, brukade jag ibland tänka.

En dag upptäckte sambon Lars gömställe i garaget.

– Jag vet vad du håller på med, sa hon.

Men Lars drickande fortsatte ända tills en morgon i juli 2008. Kvällen innan hade han varit på bröllopsfest och gjort som han brukat. Druckit mest, och dessutom hällt i sig några extra öl bakom husknuten. Sedan hade allt gått överstyr och mitt i natten hade han ringt sin då 13-åriga dotter och skrikit åt henne.

Nu stod Lars sambo vid sängkanten, alldeles mörk i blicken, och berättade i detalj om hur han betett sig.

– Du behöver hjälp, sa hon, och Lars gav upp.

Sambon körde honom direkt till akuten i Bollnäs. Därifrån blev han vidareslussad till ett tolvstegsprogram.

Nu har det gått fyra år sedan Lars blev nykter. Mycket har hänt sedan dess. Han har hittat tillbaka till den tro han hade som ung, och i dag är han gift med Helene, som jobbar i Uppsala pingstkyrka. Förhållandet med Lars tidigare sambo sprack, men han kommer för alltid att känna stor tacksamhet till henne för att hon vågade, och orkade tjata på honom om drickandet. Ibland undrar han om det kanske egentligen fanns fler som förstod.

– Ja, du brukade ju alltid vara den som blev fullast, har folk sagt så här i efterhand. Jag kan önska att de hade sagt till då, att ’hallå där, nu har det gått för långt’.

Å andra sidan har Lars förståelse för att det är svårt att säga sådant till en vän.

– Det är inte så lätt att komma med pekfingrar, samtidigt som man vill ha kvar någon som kompis på nästa grabbkväll.

Idag skulle Lars själv dock inte väja för problemet. Om han misstänkte att någon av hans vänner eller nära hade problem med alkoholen skulle han ta snacket direkt.

– Jag skulle göra det helt odramatiskt och gärna passa på vid själva tillfället, alltså när det har hänt något. Då blir den andre svarslös och det är lättare att ställa ett ultimatum.