Det är en gråmulen lördag i augusti. Kockan är 12.15 och kyrkan i den lilla orten Hålta, i närheten av Marstrand, gapar fortfarande tom. Då rasslar det till och ett gäng damer i 75-80 års ålder kliver in genom porten.
Det är lite trångt och bökigt att få in rollatorer, käppar och annat man behöver för att hålla balansen, men stämningen är uppsluppen. Detta är dagen när Iréne Nyblom 83 år gammal ska gifta sig med sin Lars, 81 år gammal.
– Jag måste bara se det här, säger en av de äldre kvinnorna som just kommit in i kyrkan.
Hon och de andra är vänner till Iréne. Eller Ene som hon kallas av dem som känner henne. Och det är många som känner Ene.
I hela sitt 83-åriga liv har hon engagerat sig för andra. I församlingen hemma i Hålta har hon varit en trogen medlem sedan urminnes tider. Och som en av byns lärarinnor har hon haft mycket kontakt med barnen i samhället. Hon fick aldrig några egna barn och har levt som singel i hela sitt liv.
Visst funderade hon på giftermål då och då men det verkade helt enkelt aldrig hända henne. Det var inget Ene ägnade så mycket tid åt att fundera på. Det fanns ju så mycket annat att göra.
Så blev hennes bror Lasse dement och hamnade på ett äldreboende. Det var så Ene kom i kontakt med Lars igen. Lars hade varit Lasses kompis sen barnsben och visst kände Ene och Lars till varandra sen tidigare. Men ett helt liv hade gått och Lars hade varit gift, fått barn och barnbarn.
Nu var Lars änkeman och en speciell vänskap började växa fram. En dag när Lars kommit för att hjälpa henne att köra brodern Lasse till äldreboendet, sa Ene
– Ja du Lars, nu har vi ett gemensamt projekt, och det är att hitta Lasses minne.
I början var det inte mer än så. De var vänner och hjälptes åt med Lasse. Men ju mer de lärde känna varandra, ju mer började de uppskatta varandras sällskap. Iréne ler med hela ansiktet när hon beskriver varför hon började tycka om Lars:
– Jo, han är väldigt hjälpsam och snäll mot alla och det är något jag tycker väldigt mycket om.
Ene, som aldrig haft något förhållande reflekterade inte så mycket över vad som var på gång. Inte förrän Alva, Enes systers barnbarn, en dag kallade Lars för Irenés kille, så trillade poletten ned för dem.
– Då tittade jag på Lars och sa, att kanske är det så det är. Alva var den som fick oss att fatta, berättar Ene.
Efter den dagen var de ett par på riktigt. På frågan om hur de kom på att de skulle gifta sig svarar Ene bara:
– Vi tänkte nog bara varför inte?
Men först skulle de förstås förlova sig. När de gick till smyckesbutiken för att köpa ringar sa Ene till biträdet i kassan:
– Det här har ni väl aldrig varit med om, att två 80-plussare ser på ringar?
Själva förlovningen skedde på midsommarafton i år under en midsommarfest där släkt och vänner var samlade. Eftersom Ene inte visste vad förlovning var fick var och en runt bordet berätta hur de förlovat sig och vad det betyder att förlova sig.
Sedan blev det möhippa. Enes vänner haffade henne och klädde ut henne i en hjälm av skumgummi och plast. Längst upp på toppen prydde de Ene, som älskar att gräva i sin trädgård, med salladsblad och morötter. Hennes vänner tog med henne till en åker där hon fick gräva med grävskopa allt medan vännerna hejade på.
Ett par dagar innan den stora dagen bokade Ene tid hos frisören. Även detta var något nytt då det var andra gången i hennes liv som hon varit hos frisören, så det var ju spännande.
Prick klockan 13 ringer kyrkklockorna i Hålta kyrka. Portarna slås upp på vid gavel och det ovanliga brudparet kommer in. De strålar. Ene bär en vit klänning med svarta smala ränder och små, söta rosor fastspänt som ett diadem i håret. Lars har kostym och går med rollator.
När paret stannat vid altaret tar brudnäbben Alva, nio år, ton. Hon var den som fick Iréne att förstå att hon var kär. Tillsammans med sin mamma sjunger Alva en sång av Ulf Lundell: ”I dag är det bara du och jag”. Brudparet vid altaringringen ler och fattar varandras händer.
På bröllopsfesten som hålls i det intilliggande församlingshemmet är det många som vill hålla tal och uttrycka sin glädje över att Ene hittat kärleken. Sista talet för dagen håller dock bruden själv.
– Jag har hört att jag är tokig som gör detta, men vet ni jag tror att vi alla är lite tokiga mer eller mindre – och jag är nog lite mer.
Antima Linjer
