Flera i min bekantskapskrets har i perioder helt slutat gå till kyrkan. Anledningen? De har fått barn.

”Man hör ändå inte mycket av predikan” och ”Man får ju bara springa ut och in” är två av de återkommande argumenten till den långvariga frånvaron.

Jag vill hävda att man då har missuppfattat något av syftet med en församling och ett regelbundet gudstjänstliv. Jag tror att det handlar om så mycket mer än om jag efteråt kan sammanfatta dagens predikan eller inte.

Dels handlar det om att den gudstjänstfirande församlingen får bära mig även de gånger jag själv inte har mycket till tro. Bönerna, psalmerna, lovsången och nattvarden. I alla moment inlemmas jag i ett större sammanhang och behöver inte lita på min egen prestation. Vi som församling bär fram Guds lov, tillsammans.

Läs mer: Fem sätt att få med barnen till kyrka

Och dels handlar det om vad jag visar för mig själv, mina barn och för andra. Stannar jag hemma från kyrkan säger det att kyrkan inte är speciellt viktig. Det är något som lätt kan bortprioriteras om annat i livet pockar på.

Jag tror också att ett kyrkbesök som tillbringas i samlingssalen jagandes barn, på söndagsskolan eller i lekhörnan kan vara ett slags gudstjänst. Som min utschasade vän uttryckte det mitt i springet: ”Välkommen till kyrkkarusellen!”

Jag vill inte slå mig för bröstet, det handlar inte om att visa sig duktig. Visst fattar jag att det finns dagar då ingenting fungerar och man inte kommer iväg. Jag tror bara starkt på att skapa goda vanor. Att inte låta kyrkan bli ett alternativ att välja bara när ”man känner för det”. 

Och, ärligt talat, kommer det verkligen bli lättare att ta upp kyrktråden igen när barnen vuxit till sig? När de inte lärt känna församlingen och kyrkan som sin egen? Det tvivlar jag på. 

Läs mer: Därför är kyrkan viktig för barnen