”Som när en far kommer hem om kvällen. Och möts av en obefintlig famn. Så är det ibland att komma till oss. Man känner att här är inga hemma”

Så, slut på textförfattandet. Men jag kom att tänka på en förvrängd version av den där vanligtvis så vackra sången igår, när min man öppnade dörren efter en dag på jobbet. Han klev in i hallen, sparkade av sig skorna, släppte väskan på golvet och ropade

– Hallå!

Då hände…. ingenting. Så han ropade igen, envist, med spelad förväntan på att ropet skulle ha effekt:

– Hallå, NUUUU är pappa hemma!!!

Han gör så där ofta, och jag vet varför. Jag saknar också tiden när barnen var små och dundrade ned för trappan för att hoppa upp i famnen på en. Jag minns känslan att lägga sig raklång en stund på hallgolvet och liksom låta barnen ”krylla” över en. Myset när de blötpussade och åkte flygplan på en. Som om man aldrig mer fick gå därifrån.

Nu är det inte riktigt så. Nu har alla ofta så fullt upp med sitt eget. När jag eller min man kommer hem från jobbet har barnen oftast ett eget projekt igång. Men deras pappa  vägrar att acceptera att det ska vara så. Så han ropar en tredje gång:

-Jo, jag sa att NUUUU är pappa hemma!!!

Då hörs hasande steg från övervåningen och nioåringen kommer ned efter att ha slitit sig från sin film. Hon ger sin pappa en kram. Verandadörren öppnas och tolvåringen kliver över vardagsrumsgolvet i skitiga gympadojor och med bandyklubba.

– Hej pappa, ropar han.

– Sen sticker femtonåringen ut huvudet från köket där hon suttit och pluggat.

– Hej hej, hur mår du? säger hon.

Själv sitter jag kvar i min jobbfåtölj och ler åt att han ändå alltid lyckas på något sätt. Med att väcka välkomstkommittén. Det är bra tycker jag. För det är en påminnelse. Att vara familj är ingen självklarhet. Vi borde alla bli bättre att möta varandra i dörren.

Som när ett barn kommer hem om kvällen. Eller en far, eller en mor eller en bror. Alla gillar när någon kommer emot en.