Hej Christina! Jag är lite trött på mina svärföräldrar. De vill gärna ”hjälpa till lite” genom att erbjuda olika tjänster. Nu senast beställde de för andra året i rad en fönsterputsning till oss som de betalade. Som småbarnsföräldrar så är det förstås en hjälp att slippa putsa fönstren, men jag tycker att man skulle kunna fråga först vad det är vi vill ha hjälp med. Just nu är det andra saker vi hellre hade önskat få hantverkarhjälp med. Min fru har inte någon bra relation till sin mamma och vågar inte säga till och hon förbjuder mig att ta upp det. Det känns som om hon tycker att det är viktigare att det är bra mellan henne och hennes mamma än mellan oss två. Är det mig det är fel på som inte kan uppskatta att få hjälp på det här sättet eller vad ska vi göra?/ ”Sur på svärmor”
Christina Halldorf svarar: Det är två spår i din fråga. Det ena handlar om att du, och kanske även din fru, ibland känner er överkörda av dina svärföräldrar.
De kommer in och bestämmer i ert hem på ett sätt som känns väldigt otacksamt att ifrågasätta. För deras avsikt är att hjälpa till, men de tycks inte märka att ni tycker att de samtidigt brister i sin respekt för er.
Det andra är att frågan om hur ni ska hantera de här tillfällena, blir till en konflikt mellan dig och din fru. Du tolkar hennes undvikande av att stå upp för er inför sina föräldrar, som att hennes relation till dem är viktigare än vad du är. Så är det förstås inte.
Båda relationerna är oerhört viktiga för henne, vilket gör den här situationen så svår. De flesta vill inte behöva välja mellan att älska den ene eller den andre av sina närmaste. Man tycker om och vill ha en god relation till dem alla.
Du har förmodligen rätt i att relationen mellan din fru och hennes mamma på sikt kan behöva förändras. Men låt det ske i sin takt. Kanske ser din fru sidor hos sin mamma som du inte ser? Hon inser att mamman antagligen skulle bli både sårad och ledsen av att få sina gåvor, som var tänkta som en hjälp till er, ifrågasatta.
Så hamnar din fru i en jobbig mellanposition mellan dig och föräldrarna. Gentemot dem är hon den tacksamma dottern, som försöker skyla över det som kan märkas av din irritation. Och gentemot dig försöker hon urskulda föräldrarnas beteende, säga att de inte menar något illa. Den positionen gör henne helt ensam. Inte åt något håll kan hon slappna av helt. Vaktar hon inte den ene så vaktar hon den andre, så att ingen dålig stämning ska uppstå.
Det är bra att du ställer dig frågan om något i det här problemet ligger hos dig. För kanske är det så, också.
Något får dig att känna dig förminskad i de här situationerna. Som om man inte räknar med dig, du känner dig omyndigförklarad och har ingen talan i ditt eget hus. Hustrun och hennes föräldrar bestämmer. Jag gissar att det läcker ut irritation från dig, så att även svärföräldrarna ibland märker att något inte är ok. Men de vet inte vad.
Du och din fru behöver tillsammans prata igenom vad som är möjligt och önskvärt att göra. Det är inte okej att hela ansvaret för det här hamnar på henne. Hon är riktigt rädd för att ni ska förstöra relationen till hennes föräldrar. Du vill att ni ska säga ifrån, säga att ni vill bli tillfrågade innan de kommer med sina gåvor. Din fru vill att ni ska låta det vara som det är, undvika att såra hennes föräldrar och i stället visa tacksamhet.
Hittills har ni gjort som din fru önskat. Du har inte varit enig med henne om att det är det bästa sättet men har samtidigt varit förbjuden att säga något. Frågan är dock om du verkligen skulle ha sagt något, om du fått din frus tillåtelse? Ditt fokus har ju varit på vad du vill att hon ska säga. Och ytterst handlar det då om var hennes lojalitet ligger. Kanske är det kärnfrågan för dig: På vems sida står hon?
Tänk om det inte finns några sidor i den meningen? Hur vi samspelar med varandra är så mycket mer komplicerat än för eller emot. Din fru har att förhålla sig till både en dominerande, om än välmenande, mamma och sin man som också styr, genom sitt krav på att hon måste ta ställning.
Tänk om du skulle kunna släppa henne fri? Låta henne få vara som hon vill gentemot sina föräldrar, utan att i det läsa in att hon väljer dem före dig.
Våga lita på att hon älskar dig – utan att hon behöver bevisa det genom att ta avstånd från andra viktiga personer. Kanske finns det, som en dold orsak till dina känslor, en otrygghet med djupa rötter i ditt liv? Då är det en riktig utmaning att våga den tillit och förtröstan som för andra kan vara enkel och självklar.
Den tilltro som behövs för att ge friheten plats. Att ändå bestämma sig för att våga det är att säga ja till livet.
Man kanske inte når dit varje dag. Men man kan ha viljan till tillit som sin riktning och strävan.
Christina Halldorf
