Det var en vanlig dag i Carin Dernulfs liv. Som generalsekreterare i ungdomsorganisationen Equmenia reser hon mycket med tåg. Arbetet på en annan ort väntade, men det var inte det som upptog hennes tankar när hon klev på tåget den här dagen. I stället var det ett tungt besked som rörde hennes privatliv som malde i henne. När hon slog sig ned på sin plats började tårarna trilla. Bredvid henne satt en ung kille som såg ut att vara hårdrockare. Carins tysta gråt ville inte sluta och till slut var hon tvungen att säga något.
– Ursäkta att jag gråter, men jag har just tagit emot ett jobbigt besked, sa hon.
Den unga killen vände sig emot henne och undrade om hon ville berätta.
– Då gjorde jag det. Det var så skönt att få prata med honom och han sa så många uppmuntrande saker till mig. Sedan började han berätta om sitt liv. Det blev ett så fint möte.
När det var dags för dem att kliva av sa den unge mannen:
– Det var nog meningen att vi skulle sitta bredvid varandra i dag. Du behövde mig och jag behövde dig.
Sedan den där dagen har Carin Dernulf ofta tänkt på det han sa och vad som hände när hon öppnade sig för en helt främmande människa.
– Jag menar inte att man måste prata med alla på tåget, men jag tror generellt att vi skulle få fler riktiga ärliga möten med varandra om vi vågade vara mer sårbara inför varandra.
Läs mer: Tre röster om sårbarhet
Hennes inställning till detta med sårbarhet har förändrats med åren.
– När jag var yngre tänkte jag alltid att jag skulle få kontakt med andra genom att visa upp mina styrkor och vara mitt bästa. Men livet har lärt mig att det är inte minst när jag är svag och i behov av andra som kontakt kan uppstå på riktigt.
Carin Dernulf tror att kristna ibland har ännu svårare än andra för att våga vara sårbara:
– Som kristen har man ofta fått med sig att man ska vara en god förebild för andra och alltid göra goda val. När vi då ändå gör fel, eftersom vi bara är människor, kan rädslan att hamna ute i kylan ibland vara ännu större och så håller vi upp en fasad.
Det kristna livet borde innebära raka motsatsen.
– Titta bara på den kristna guden som gjorde sig sårbar för att komma nära oss. Jag tror att det finns ett mönster i det här att lära sig av, så att vi kan komma nära varandra.
Men kan det inte finnas en risk att man lämnar ut sig för mycket?
– Absolut. Jag har hört dem som använder ordet ”sårbarhetsbaksmälla”. Jag har själv varit med om att jag öppnat mig för mycket för fel person och så har det slagit tillbaka på mig. Samtidigt är det ju så man lär sig vilka gränser man ska sätta. Och så mycket man missar om man aldrig vågar.
Den som vill öppna sig för en annan men samtidigt är rädd för att bli sviken kan göra klokt i att börja lite försiktigt, menar Carin Dernulf.
– Berätta lite i taget och se hur det landar. Du behöver inte ge ut allt på en gång.
Relationer där man inte alls öppnar sig för varandra blir ofta ointressanta, menar Carin Dernulf och minns en tjejmiddag hon blev bjuden på en gång för länge sedan. Tjejerna på middagen talade mest om titlar och karriär och stämningen runt bordet var inledningsvis stel.
– Men så plötsligt reste sig en av tjejerna upp och sa att hon kände sig magsjuk och stegade ut ur huset. Hennes sätt att berätta om sitt illamående gjorde att vi blev människor inför varandra och samtalen djupnade. Det blev en riktigt bra kväll!
