Anonyma läsarfrågan: Jag upplever mig som en väldigt ansvarstagande människa och har svårt att dra gränser. Min mamma mår ofta dåligt och behöver min hjälp. Ibland blir jag osäker på hur jag ska förhålla mig. Vad är mest kärleksfullt? Bör jag hjälpa min mamma av kärlek till henne? När behöver jag dra en gräns? Det känns som om behoven är oändliga och att jag inte räcker till. I kyrkan pratar vi mycket om att kärleken måste kosta, men jag har svårt att avgöra när jag drar gränser av själviska skäl och när det är sunt att göra det. Behöver vägledning i detta.
/Trött dotter
Terapeut Christina Halldorf svarar: Din fråga berör något väldigt fundamentalt och jag tror att många känner igen sig i din ambivalens. För någonstans i spänningen mellan våra egna önskningar och de andras förväntningar och behov balanserar vi genom livet. Hur ska vi hitta balansen? Du vill inte svika någon du verkligen älskar, och samtidigt känner du hur omsorgen om din mor kräver alltmer av dig. Vad är rätt och rimligt?
Ibland är det enkelt. Den akuta nöden hos en medmänniska, särskilt någon som står oss nära, får de flesta av oss att lägga annat åt sidan för att hjälpa till. Det kan vara svårare med vardagsbehoven. Någon är ensam och behöver omsorg eller kanske bara kontakt. Samtidigt som vardagen för många av oss redan är fylld av åtaganden och ansvar som tar tiden – och orken – i anspråk.
Läs också: 12 bra vanor att börja med för ett kärleksfullt familjeliv
Viss vägledning får vi genom att fråga oss: ”Hur skulle jag önska att få mina behov mötta av mina närmaste?” Vi vill alla att andra ska bry sig om oss, men knappast till vilket pris som helst. Det vet vi medan vi ännu är i vår krafts dagar. Men när bräcklighet och ensamhet kommer, är det lätt att den insikten grumlas. Vi kan då ha svårt att se hur vi, ofta outtalat och utan att vi själva är medvetna om det, börjar ställa alltför höga krav på vår omgivning.
Men ingen kan tillgodose en annan människas alla behov. Vi kan på olika sätt visa omsorg, men att i alltför hög grad bära en annan människa – annat än korta sträckor – kan bli till ett substitut för en trygghet den människan behöver finna på andra sätt.
”Bör jag hjälpa min mamma av kärlek till henne?” frågar du. Men de två orden bör och kärlek passar dåligt ihop. Du älskar din mamma. Men kärleken är ingen plikt. Kanske behöver du, just av kärlek till henne, vara uppmärksam på att hon inte hamnar i en osund beroendeställning till dig? Kanske finns det andra som kan dela ansvaret för en del av hennes grundläggande behov, praktiska såväl som behov av ömhet?
Det är inte heller säkert att din mamma har de förväntningar på dig som du alltmer börjar känna som plikt eller krav. Viljan att vara god är en förvånansvärt stark drivkraft hos oss människor. Det kanske vi inte alltid tror när vi ser oss om i världen. Men på det personliga planet vill de allra flesta vara goda, framför allt mot sina närmaste.
Att ge av sin tid och sin kraft till andra ger också tillbaka en känsla av tillfredsställelse, vi vet att vi gjort något som var värdefullt för någon annan – och då blir det samtidigt värdefullt för oss. Men varje människa behöver i sitt liv en jämvikt mellan utgivande och mottagande.
Läs också: Mina föräldrar bråkar konstant – vad ska jag göra?
Berättelsen i Bibeln om Marta och Maria handlar om det. De finns båda inom oss alla. Den aktiva och den mer kontemplativa sidan av livet behöver båda få utrymme hos oss. Det som i kristen tradition kallas ”kontemplation” handlar om att vi alla behöver få vila i någons blick som älskar oss, oändligt och utan vår motprestation. Och Guds goda blick möter vi inte bara i bön och gudstjänst, utan också i vänners umgänge, god mat och dryck, konst, musik och inte minst i naturens skönhet slösar Gud sin godhet på oss.
Den som bär på stor ansvarskänsla för andra människor behöver därför ibland överlämna en del av ansvaret åt andra och ge utrymme för sådant som ger vila och rekreation. Den fredade tiden, där du kan hämta andan och ägna dig åt något du tycker om, behöver få sin plats. Om vi mister jämvikten mellan det utgivande livet och det mottagande är risken stor att vi låter plikten styra våra val och handlingar på ett sätt som kan leda till både självömkan och bitterhet.
Kanske behöver du nu tillåta dig lite större tydlighet, våga avgränsa utan att avvisa. Låt din mamma få del av dig på det sätt ni båda mår bra av. Själva avgränsningen frigör ofta energi och gör att en lättnad inträder. Den andre blir inte längre en börda för mig, något jag måste klara av, utan någon jag ser fram emot att möta – och hjälpa. Plikten har kanske fått dig att glömma att det inte bara är du som älskar din mamma. Hon älskar dig. Förmodligen mer än du tror.
Läs mer: Så ger du ditt barn bra självkänsla – även om du själv inte har det
