Hoppsan. Vet ni om att våra barns lärare vet ganska mycket om oss? Det insåg jag när jag rensade i våra lådor med papper och saker från skolan. Lärarna har en egen spionagekanal som GDPR och datainspektionen inte kommer åt. Den är fullt lagligt, helt analog och ändå, egentligen livsfarlig.
Den kallas Berättelseboken. Det är en vanlig skrivbok som fröknar i alla tider delat ut till sina elever för att de ska skriva och rita vad de gjort i helgen. Den offentliga motiveringen till Berättelsebokens existens är förstås att barnen ska öva sig i att berätta. Men på köpet får lärarna genom denna lilla bok fri insyn i vårt familjeliv. Var vi har varit och vad vi har ätit.
Det måste vara ganska roligt att läsa berättelseböckerna, tänker jag. Fast kanske lite tjatigt också. Lärarna får nog tugga i sig ganska många sidor med rubriker som ”tittade på Talang” och ”åt tacos”. Men så finns de där sakerna som vissa familjer gör som inte andra gör.
I mina barns böcker finns till exempel en rubrik som återkommer igen och igen och igen: ”Var i kyrkan”. Ett av mina barns berättelseböcker innehåller så många bilder på kyrkan att jag blir generad.
Jag kan inte låta bli att undra vad fröken som läst detta ska ha tänkt: ”Gör de inget annat, den där familjen Aronsson?” Jag vill ringa upp henne och säga att ”Det gör vi faktiskt. Vi äter tacos och kollar på Talang, också”. Men jag ringer inte. För egentligen tycker jag det känns ganska härligt. Att det är just kyrkan som mitt barn berättar om efter helgen. Kyrkan. Inte konstigare än så. Eller typ det konstigaste man kan göra i Sverige idag. Men det bjuder vi på.
