Den senaste tiden har det skrivits mycket om mobbning bland barn. Varje dag lämnar vi vuxna våra barn på förskola och skola och hoppas på det bästa. Någonstans i våra hjärtan så vet vi hur lätt mobbning uppstår och jag kan utan tvekan påstå att alla barn har varit med om mobbning på ett eller annat sätt.

Det är lätt att man, när man som förälder väl upptäcker mobbning, skyller på pedagogerna. För oss som vuxna är det ju så frustrerande att allt detta förekommer när vi inte är på plats, och när vi inte har en chans att påverka situationen i rätt riktning. Men har vi som föräldrar verkligen tagit vårt ansvar på allvar? Har vi frågat våra barn hur det går för dem i sina relationer till sina vänner? Tar vi oss tillräckligt med tid att prata om mobbning hemma? Att prata om känslor som uppstår?

Själv har jag pratat mycket med mina barn om mobbning. Det var inget som jag gjorde frivilligt då det snarare blev en akut fråga. En dag uppdagades det nämligen att ett av mina barn mobbat sin bästa vän så mycket att hon inte ville gå till förskolan. Informationen kom till mig av en slump, och när det väl kom fram vällde alla känslor från alla håll.

Det är lika jobbigt att vara förälder till den som mobbar som till det barn som mobbas. Dessutom är alla barn allas barn och därför måste vi som vuxna vara uppmärksamma.

Nu har jag haft turen att ha en bra förskola där föräldrar och pedagoger kunnat jobba tillsammans för att få bort maktobalanser och mobbning. Vi föräldrar sträckte ut handen och förskolan gjorde samma sak. Det är ingenting som händer av sig själv, utan det tog tid att komma dit och det krävdes mycket öppenhet från alla parter. Om barnen har bråkat får jag nu informationen direkt.

Det är en kontinuerlig dialog och det är inte alltid lätt. Jag får fortfarande ont i magen när jag får det där samtalet om att mina barn bråkat med andra barn. Men när jag väl pratat med förskolan eller skolan och framför allt med mina barn så brukar det falla på plats.

Att prata med barn om svårigheter är som att ta bort en sten från deras hjärta. Även om samtalet är trevande i början, så slutar det alltid med lättnad och förståelse. När frågade du ditt barn senast om hur det går med kompisarna?