Hej! Min underbara fru, sedan mer än 15 år tillbaka vill skilja sig och just nu upplever jag hur livet rasar samman.

När jag ser tillbaka på våra år tillsammans inser jag att jag på så många sätt har mig själv att skylla. Jag har inte alls gjort vad man behöver göra för sin fru. Jag har haft kontrollbehov, ofta varit trött och irriterad och tagit henne för given.

När vi nu, enligt henne, står vid vägs ände är jag beredd att göra allt, men hon säger att det är för sent. Jag mår otroligt dåligt och sover inte på nätterna. Jag har lyckats få henne att gå med mig i parterapi, men hon går dit motvilligt och jag har inte mycket hopp.

Som det är just nu kan vi inte samtala längre, hon undviker mig och ser till att vi har olika tider i hemmet och med barnen. Vad ska jag göra, jag står inte ut?

Christina svarar: Din förtvivlan och ångest skär igenom brevet. ”Hon får inte lämna mig!” Och ändå är du helt klar över varför hon vill göra det. Säkert har hon sagt flera gånger förut att hon inte orkar längre, men så har hon ju ändå stannat kvar och du har kunnat tänka att det nog inte var så allvarligt. Men den här gången är det på ett helt annat sätt. Hon har stängt dörren för dig, gjort sig onåbar för dina böner och tårar.

Så bra att ni fått tid för parsamtal. Det är förstås ingen garanti för att hon ska ändra sig, men det kan hjälpa er att nå fram till varandra igen. För har man barn ihop behöver man kunna prata med varann. Och de femton år ni haft tillsammans utgör en avsevärd del av era liv, det är av stort värde för... Läs mer