Simon och Åsa Gindemo i sitt hus i Ärla. Foto: Malin Aronsson Visa

Simon och Åsa ångrade skilsmässan – i Ikea-kön

Relationsproblem Skilsmässa Kris i förhållandet Partnern mår dåligt

Åsa och Simon skulle skilja sig. De hade berättat för barnen och åkte till Ikea för att köpa möbler till lägen­heten där en av dem skulle bo. Men i kön till kassan hände något.

Det är onsdagskväll när familjen Gindemo bjuder hem mig på spaghetti och köttfärssås i sitt mysiga, nygamla kök i villan i Ärla.

Hilding sju år har just kommit från hockeyträningen och lillebror Helmer sex år pratar glatt om sin förskola. Det är lätt att trivas med den här familjen och svårt att tro att den för bara ett par år sen var på väg att splittras.

Simon var bara sexton när den tre år äldre Åsa kom flyttandes till stan för att jobba i församlingens ungdomsteam. Ganska snart upptäckte de hur lätt de hade att prata med varandra. Hela nätterna kunde de vara ute och promenera, och prata.

– Kör på, sa vår pastor när vi berättade att vi blivit ett par, säger Åsa och skrattar.

Så de körde . 20 och 23 år gamla gifte de sig, och efter några år köpte de ett gammalt hus som de började renovera. Ungefär samtidigt blev Åsa gravid med parets första barn och när Hilding var ett år gammal blev hon gravid igen.

Livet var alltså redan hektiskt när Simon började arbeta som pastor i en liten utpostförsamling. Han gick in för uppdraget med själ och hjärta, även under kvällar och helger. Om han inte var i kyrkan satt han med telefonen.

Åsa blev allt mer ensam om ansvaret för hus och barn.

– Till slut tänkte jag att det är lättare att jag inte förväntar mig något av Simon, för då blir det bara jobbigt. Och så stängde jag honom ute ännu mer, berättar hon.

Avståndet mellan dem växte, men Simon förstod aldrig hur allvarliga deras äktenskapsproblem var. Åsa försökte prata med honom, men hon tyckte inte att han lyssnade.

– Jag var i min egen värld och tänkte på församlingsplanteringen och kyrkans secondhandbutik, säger Simon.

Efter tre års mammaledighet började även Åsa jobba igen och hon bestämde sig för att träna och komma i form, efter de två graviditeterna.

– Jag gick ned typ 22 kilo och började få bekräftelse från annat håll. Då vaknade tanken på att det finns något annat. Jag behöver inte ha det så här.

Så en kväll i februari när de hade ätit middag och nattat barnen kom det som Simon inte alls var beredd på. Åsa sa att hon ville skiljas.

– Det var så chockerande att Åsa tog de orden i sin mun, säger Simon. Han förstod ingenting. Kunde de inte ens jobba på det? Men Åsa tyckte att hon hade försökt prata med honom och orkade inte mer. Hon hade bestämt sig. Visst kunde de gå i terapi för att göra avslutet så bra som möjligt, för barnens skull.

De kom också överens om att båda skulle bo kvar i huset under den första tiden.

– Fast jag vet inte hur bra det blev för barnen den där tiden. Det hände att vi rök i hop rejält,­ och de vaknade. Det var en konstig period, säger Åsa.

Att Simon var pastor gjorde inte situationen lättare.

– Om jag åtminstone hade haft ett vanligt jobb att gå till. Men med vilken trovärdighet skulle jag gå upp i en talarstol och försöka hjälpa människor i deras liv när mitt eget var i spillror, tänkte jag. Så jag sa upp mig, berättar han.

Egentligen var det inte förrän vid första besöket hos parterapeuten som Simon verkligen förstod varför det blivit som det blivit.

– Det var som om han vaknade upp över att det här inte bara var mitt fel, bara jag som ville sticka. Att vår kris inte handlade om de senaste veckorna, utan om det senaste året, säger Åsa.

Terapeuten fungerade som en slags tolk emellan dem, satte ord på den enes känslor inför den andre och där kunde de prata. Hon fick Simon att börja jobba på sig själv.

– För min del handlade det om att jag skulle bli mig själv igen. Den man som jag drömde om att vara. Under resans gång hade jag förlorat den biten av mig själv, säger Simon.

Åsa såg att han började ändra inställning, och gick med på att fortsätta i terapin. Men de skulle fortfarande separera. Hon hade ju bestämt sig. De berättade för barnen och ungefär tre månader efter att Åsa sagt att hon ville skiljas skrev de på kontraktet för en lägenhet där Simon och Åsa skulle bo varannan vecka. Så att barnen slapp flytta.

Samma dag åkte de till Ikea för att köpa möbler till lägenheten. Vagnen fylldes med allt vad de kunde tänkas behöva under ensamveckan. Sedan gick de mot kassan.

– När vi stod där i kön för att betala så tittade jag på Åsa och sa: Är du säker på det här nu? Är det det här du vill?

Då sa Åsa:

– Simon, jag vet inte om jag vill längre. Jag tycker vi struntar i det här.

– Är du allvarlig? sa Simon.

Här stannar samtalet i familjen Gindemos kök upp en stund. Jag skrattar lite åt att håret­ faktiskt rest sig på mina armar när de berättat om vändpunkten, och sen kommer fortsättningen. Odramatisk och fantastisk på en och samma gång. De klev ur Ikea-kön och lät kundvagnen stå. Sedan lämnade de in barnen på varuhusets lekland och tog en kaffe.

– Vi satt där och kom överens om att ge vårt äktenskap en ärlig chans till. Vi skulle försöka få det att fungera.

Så mycket hade hänt under de där månaderna sedan de började gå i terapi, utan att de kanske riktigt märkt det. Simon hade fokuserat på sig själv och slutat ifrågasätta Åsa. Det hade gett henne plats att tänka. Åsa hade börjat inse att hon kanske kört över Simon ibland, genom att fatta beslut åt honom. Långsamt hade hennes vilja att försöka igen vaknat:

– Jag älskar dig, men jag släpper dig ändå, sa han vid ett tillfälle. Det var viktigt för att jag skulle känna tillit. Hade han varit bitter hade jag aldrig velat komma tillbaka.

När de åkte hem från Ikea hade de fortfarande lång väg kvar. Men nästa gång de var hos parterapeuten var utgångsläget annorlunda:

– Då var vi båda där för att få ihop det igen. Först då kunde vi börja bygga upp vår relation framåt, berättar Åsa.

I både enskild och gemensam terapi fick de hjälp att hitta verktyg för hur de skulle få den gemensamma vardagen att fungera. Hur de skulle tillåta varandra att vara sig själva och stärka varandra i stället för att bryta ned.

Mellan besöken hos terapeuten jobbade de vidare på egen hand och i samtal med varandra. När de avslutade terapin kände de att de hade fått en ny bas att stå på.

– Numera vet vi att vår relation inte är en helg utan barn. Det är vardagen som måste fungera. Och vi fattar alla viktiga beslut tillsammans, säger Åsa.

– Vi har vuxit oss starka av det här, men vi är väldigt ödmjuka. Jag kan fortfarande känna att det är skört ibland, det här är inget självspelande piano, säger Simon.

Åsa och Simon har varit öppna med vad de gått igenom. Något som de tror att fler skulle må bra av att vara. Särskilt par i kyrkan verkar dölja sina relationsproblem:

– Det finns en rädsla att prata om våra problem. Ändå har vi mött så många par just i kyrkan som säger att de är mitt i det som vi gått igenom, säger Åsa.

– Jag har funderat, och kanske kan vi vår resa ge andra något, avslutar Simon.

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS