Det finns en märklig befrielse i att erkänna att man misslyckats. Jag skriver detta på ett tåg norrut. Jag är på väg för att göra en intervju med snart deadline. När jag åkte till ett annat tåg till jobbet i morse hade jag en klump i magen. Jag hade också en annan artikel som behövde bli klar under morgondagen. Jag kom på mig själv med att sitta på tunnelbanan och räkna på fingrarna som min femåring brukar göra. Men jag fick inte ihop bitarna. Jag skulle inte hinna klart.

Jag kom till jobbet och berättade bedrövat om dubbelbokningen för mina kolleger. Då hände det märkliga. En av dem erbjöd sig genast att ta över min andra artikel. Hon sa att hon hade en ovanligt lugn vecka och plötsligt var det som att en ryggsäck fylld av sten lyfts bort från mina axlar. Luften blev klarare och enklare att andas. Tillvaron återfick sina vanliga färger när stressen släppte. Plötsligt fylldes jag av ny energi och jag insåg att den här enorma lättnaden aldrig hade infunnit sig om jag inte hade erkänt att jag misslyckats. Att våga berätta att jag inte klarat av det jag åtagit mig låste upp hela knuten. Varför skulle det vara så svårt egentligen? I vårt produktiva samhälle har det närmast blivit en outtalad dödssynd att inte leverera. Men det finns hopp.

I lördags skrevs tv-historia i TV4:s ”Så mycket bättre”. Det var ingen banbrytande cover. Men det var likväl ett viktigt och besjälat tv-ögonblick. Magnus Uggla skulle tolka rapparen Timbuktus ”Resten av ditt liv”. Men han hade inte fått till det. Med gråten i halsen berättade den legendariske artisten för rapparen att han inte lyckats göra låten rättvisa. Det var en fantastisk scen att se hur Jason ”Timbuktu” Diakité tog den äldre artistkollegan i sina armar och lyfte av den där prestationsångest-ryggsäcken. En droppe nåd i en tid av lag och prestationer. Och självklart blev också detta ett mycket konstverk än vad en framtvingad och cover någonsin hade blivit. Jag kommer aldrig att glömma den där uppriktiga omfamningen mellan två artistkolleger, som vet allt om press och prestationsångest.

Jag undrar hur många sjukskrivningar som hade kunnat undvikas om vi bara hade blev lite bättre på att erkänna när vi inte lyckas leverera. Kanske har Magnus Uggla gjort en av sina största konstnärliga gärningar. Hans sårbarhet, tårar och ärlighet blev inte ytterligare en slätstruken cover till P4:s spellistor. Det blev något så mycket bättre.