Alla barn är lika rädda

Föräldraskap Barn och tro Mitt barn mår dåligt

När vår dotter fyllde fem slog vi gråtrekord.

Barnen i Vällingby där jag bor är väldigt känsliga. Eller så är det jag och min man som tycker det är för roligt att fixa kalas. På den senaste tillställningen, när vår dotter fyllde fem slog vi gråtrekord och lyckades skrämma livet ur hela tre små gäster. Vi som bara ville ge dem ett minne för livet. Vårt lilla födelsedagsbarn hade önskat sig besök av ett slajm-monster, så min man drog en kartong över huvudet och körde ut dammsugarslangen som en snabel. Sedan brölade han runt, medan dagiskompisarna tjöt av förtjusning. Men tre små pojkar sprang och gömde sig. När vi hittade dem bakom soffan mumlade de:

– Inte Slajmmonstret.

Förra året kom vi in i en kameldräkt från pingstkyrkans julspel. När djuret lyfte på benet pluppade det ut chokladbollar. Succé tänkte jag ända tills jag fick syn på den lilla flickan som satt alldeles tyst. Jag undrar om hennes ansikte någonsin fick tillbaka sin färg. Nästa gång vi bjuder in till barnkalas ska jag lägga till en liten varningstext i inbjudan: Vuxna i vansinniga kostymer kan förekomma ska det stå.

För det krävs inte så mycket för att svenska barn ska drömma mardrömmar. Våra tre har minsann också haft sina monster i garderoben.  Det är märkligt egentligen, hur mycket oro barn tampas med trots att de växer upp i fred och trygghet. Och nu gör den här lite glättiga funderingen en glidning från urspårade kalas i Vällingby till barnen i Syrien. Förmodligen var ni inte alls beredda på att börja tänka på dem nu. Det är inte jag heller. Nästan aldrig faktiskt.

Jag orkar ju knappt titta på nyheterna längre, så jag har jag hittat på en lögn för att mörkret inte ska ta mig. Den går ut på att syriska barn är konstruerade på ett annat sätt än barnen i Vällingby. Med starkare nerver, så att de inte blir rädda. Inte ens när de måste fly. Säkert har de också kroppar som är gjorda för att äta mindre och sova i tält även när det blir kallt. Inte som svenska barnkroppar som krisar ur om man glömmer ett mellis och måste ha minus-grader-sovsäck för att campa i juli.

Så dumt, jag vet, och en morgon tvingar sig verkligheten rätt igenom mitt falska filter och lögnen spricker. För där på tidningens framsida springer en syrisk familj för livet. Bakom dem syns röken från deras nedbrända by och den femårige sonen håller på att hamna på efterkälken. Men det allra värsta är att han har en tröja med Disneybilen Blixten Mcqueen på sig. Den är exakt likadan som den min son hade för några år sen och jag kan jag inte blunda längre. För pojkens ögon som är lika rädda som min egen pojke skulle varit om han visste vad IS kan göra. Och Blixten-bilen som ropar åt mig att det här är en liten person som egentligen är gjord för att leka. Inte för krig.

Jag blundar och låter det göra ont på riktigt en stund. Sen viskar jag en tafflig bön, den enda jag kan komma på:

– Gud som haver barnen kär, se till den som liten är.

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS