Hon har mött dem som alldeles nyss blivit utsatta. Och hon har mött dem som fortfarande påverkas av ett övergrepp som hände för många år sedan. Hanna Möllås poängterar att alla som blir utsatta för övergrepp reagerar olika.
– Hur vi påverkas beror på hur situationen var och vilken grad av övergrepp som drabbat oss. Men vi reagerar också olika för att vi är olika som individer.
Många mår som sämst i direkt anslutning till att övergreppet skett. Men det är inte ovanligt att de obehagliga minnena seglar upp tio år senare. Nya situationer i livet kan återkalla gamla minnen, menar Hanna Möllås.
När man drabbas av ett trauma är det vanligt att man förtränger det obehagliga genom att liksom dela på sig själv. Medan kroppen är med om till exempel ett sexuellt övergrepp, förflyttar man sig någon annanstans med själen.
Det kan vara ett sätt att överleva stunden, men ofta finns det obehagliga minnet kvar i kroppen. Kroppsminnet kan komma upp när vi sedan, kanske flera år senare, möter någon vi älskar. Någon vi verkligen vill vara intima med.
Så plötsligt påminns kroppen om det som hände och våra varningsklockor larmar som om närhet är något farligt. Något vi behöver skärma av oss ifrån.
– Jag har träffat dem som säger att man blir äcklad när ens partner tar i en, trots att man egentligen vill. Det är ju inte så lätt, varken för den som är drabbad eller för partnern.
Något annat som ofta förstörs när vi utsätts för ett trauma är tron på oss själva och tilliten till andra, menar Hanna Möllås. Hennes erfarenhet är att om övergreppet skett av en person som varit vår förebild eller stått oss nära, blir det extra allvarligt. Då får vi svårt att lita även på människor som står oss nära.
Men det finns hopp, menar Hanna Möllås.
Hon är övertygad om att det går att må bra i en relation och njuta av intimitet även efter ett övergrepp. Bara man får rätt hjälp. Den som lever i ett förhållande kan behöva gå i samtal, både enskilt och tillsammans med sin partner.
En viktig del i terapin med människor som befinner sig i den här situationen är att få dem att berätta om sina upplevelser och känslor.
– Det är viktigt att våga möta de hemska minnena. Att våga ta orden i sin mun. Känna känslorna.
När man har gjort det skapar man en berättelse som blir ens egen.
– Om man inte vågar ta itu med det hemska som hänt, finns det risk att förövaren liksom fortsätter att kidnappa en del av ens historia. Det blir nästan som om övergreppet fortfarande pågår, menar Hanna Möllås.
Att erövra sin berättelse resulterar också i att man sedan kan ta till sig av det faktum att situationen ser annorlunda ut nu. Att den nya relationen är sund och trygg och att närhet är något positivt nu.
– Ha tålamod. Det här är en process som måste få ta tid.
