Sussi och Thomas Ardenfors. Foto: Malin Aronsson Visa

Familjen Ardenfors är familjehem och uppmuntrar andra att bli det

Livet med Gud Släkt och familj Föräldraskap Tonåringar Barn och tro Mitt barn mår dåligt Barnuppfostran

Varje barn som flyttar hem till Sussi och Thomas blir en del av deras familj. Varje gång ett barn flyttar ifrån dem måste familjen sörja ett tag. Sedan brukar det gå några månader innan de ringer socialtjänsten och säger ”Vi är redo”.

”En extra plats i hjärtat”. Så heter boken som Thomas Ardenfors skrivit för att berätta om hur det är att öppna sitt hem för någon annans barn.

– Det var en socialsekreterare som sa åt mig att jag borde göra det. Jag hoppas att det här kan få fler att våga ta steget att bli familjehem, säger Thomas.

För hans och hustrun Sussis­ del började allt för 20 år sedan.­ Thomas arbetade som ungdomspastor i Pingstkyrkan i Uppsala då socialtjänsten hörde av sig och undrade om det fanns någon familj i kyrkans nätverk som kunde ta hand om ett syskonpar som behövde akut hjälp. Thomas gick hem och pratade med Sussi, och samma kväll bestämde de att det här var något för dem.

När det visade sig att syskonen fått hjälp på annat håll, ringde Thomas socialtjänsten och sa att de ville hjälpa något annat barn till socialsekreterarens förvåning. Det var ovanligt att någon hörde av sig och erbjöd sig själv.

– Det brukar vara vi som jagar folk, sa hon, minns Thomas.

Socialsekreteraren kom hem till paret Ardenfors som hade städat och fixat men hon brydde sig inte ett dugg om att de hade putsat sina porslinsfigurer utan ville bara se om det var ett hem som var harmoniskt och tryggt för barn, berättar han.

Då gick processen att bli kontaktfamilj snabbare än i dag, och bara några veckor efter att de anmält sig fanns en flicka som behövde dem.

Sussi berättar med ett leende hur de tänkt sig en fyra-femåring med sött, lockigt hår. Men den flicka som kom var en deprimerad, svartklädd, ganska besvärlig fjortonåring.

– Första gången kom hon med sin mamma och social­sekreteraren. Hon sa ingenting under hela samtalet. Vi blev jätte­nervösa och undrade vad vi gjorde för fel, berättar Sussi.

Men när socialsekreteraren frågade flickan om hon kunde tänka sig att bo hos dem var tredje helg, nickade hon. Efter ett kort tag förvärrades hennes situation och paret ombads ta emot henne på heltid. Det var en omställning att bli tonårsföräldrar, men flickan fick förtroende för dem och blev kvar i två år. Sedan dess har familjen fortsatt att ta emot barn.

–  Det här är vår passion, det är vi, säger Thomas.

– Glädjen är alla barn vi får möta. Och känslan när de kommer till en, fyller Sussi.

Men det är viktigt för Thomas att livet som kontaktfamilj, jour- och familjehem inte målas upp i rosenrött. För det har varit kämpigt. Han minns ettåringen som var rädd för män.

–  Så fort hon såg mig gallskrek hon. Det enda som funkade var att Sussi tog hand om henne själv.

Och de har tvingats vänja sig vid avsked. De tar emot alla barn som kommer till dem med hela hjärtat, men med tanken att de ska tillbaka till sina biologiska föräldrar. En gång hämtade Sussi och Thomas en nyfödd flicka på neonatalen. Mamman var missbrukare och den lilla flickan måste först avgiftas. Efter bara några dagar kändes hon nästan som deras, samtidigt som de fick fin kontakt även med flickans mamma.

– Jag ville verkligen hjälpa henne för jag kände att hon skulle klara det, säger Sussi.

Efter sju månader var mamman fri från droger och redo att hämta sin dotter. För att vänja dem vid varandra flyttade mamman in några dagar hos Thomas och Sussi. Sista kvällen åt de en avskedsmiddag och nästa dag var de borta. Det blev en seger för Thomas och Sussie. Och samtidigt en sorg.

– Varje gång ett barn flyttar rivs en bit av hjärtat ut. Då brukar vi ringa och göra slut med soc.

Det brukar bara gå några månader innan de är redo igen. Några av barnen som kommit till familjen Ardenfors har blivit kvar. I dag har de, utöver sin biologiske son på 21 år, tre döttrar på 13, 15 och 18 år som kom till familjen som spädbarn. Thomas och Sussie har vårdnaden och räknar dem som sina.

Varje barn har ett eget rum i villan i Sollentuna, men ett av rummen på övervåningen står tomt. De är just nu redo att ta emot ett nytt larm från socialtjänsten. Thomas kollegor inom politiken i Sollentuna vet att han när som helst kan behöva resa sig från ett fullmäktigemöte och gå. Sussi har flera gånger satt sitt fotoföretag på vänt för att kunna ta emot ett barn.

När ett nytt barn är på väg brukar Sussie och Thomas vänta vid köksfönstret för att se när taxin kommer och vid flera tillfällen har det blivit ganska dramatiskt.

– En del barn sparkar och vill inte gå in. De kan ha hämtats från förskolan eller skolan, eller­ från sin hemmiljö. Det är så mycket trauman. Det vi har lärt oss är att hela tiden känna av hur det här barnet vill ha det just nu.

Thomas och Sussies barn har också blivit experter på att välkomna.

– Det brukar ta max en halvtimme innan det nya barnet är igång och leker med våra barn. Det finns ju inget som är så avkopplande för ett traumatiserat barn som att få hoppa på en studsmatta, leka med en katt eller klappa en kanin.

För något år sedan skrev Dagen om kristna par som fått avslag på sin ansökan om att bli jourfamilj, eftersom de går till kyrkan. Thomas, som under många år arbetat som pastor, bland annat i Pingstkyrkan i Uppsala och Karisma center i Stockholm, har själv inte stött på sådana problem, men tror att socialtjänsten ibland måste ta hänsyn till att de biologiska föräldrarna har en annan religion och då kanske ett kyrkligt engagemang kan vara ett hinder.

– Men det gäller dem som vill bli jourhem. Som kontaktfamilj har socialtjänsten möjlighet att göra en matchning vilket innebär att man kan få ett barn med föräldrar som inte har något emot kyrkan. Vid en jourplacering finns det sällan utrymme för det.

Egentligen, menar Thomas, skulle utmaningen att öppna sitt hem för någon annans barn passa familjer i kyrkan extra bra.

– Det här går verkligen i linje med det kristna budskapet om att ta hand om mina minsta.

Fakta:

Kontaktfamilj, jourhem eller familjehem

Kontaktfamilj

Som kontaktfamilj tar man emot ett barn exempelvis varannan eller var tredje helg. Uppgiften är att vara ett stöd för barnet som kanske kommer från en miljö där det stödet saknas. Att vara kontaktfamilj är ofta ett bra sätt att börja om man vill öppna sitt hem för någon annans barn.

Jourhem

Som jourhem tar man emot ett barn på heltid och ofta med mycket kort varsel. Barnet kan sedan bo kvar, i allt från några timmar till flera veckor eller kanske ett halvår.

Familjehem

Som familjehem tar man emot ett barn som ska stanna tills vidare. Att bli familjehem innebär att man välkomnar en ny familjemedlem med allt vad det kräver av ansvar och engagemang. Barnet ska vara en del av din vardag precis som dina eventuella biologiska barn.

Källa: Boken ”En extra plats i hjärtat” (Libris)

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS