Jag gick på Mia Skäringers show häromdagen. Det var en feministisk, ganska arg föreställning om patriarkala ordningar. Hela Globen fylldes av igenkännande skratt och påhejande applåder från tjejer som höll med om att nu får det räcka. Vi tänker inte tiga längre. Nu är det vi som tar plats. Typ. Det var bra. Och kul.
Ändå kom jag på mig själv med att tänka att så här illa är det väl ändå inte. Inte längre? Fast några dagar senare hämtade jag min dotter på fritids. Och blev arg. Minst lika arg som Skäringer.
Det var en dämpad nioåring som kom emot mig genom klassrummet den här dagen. Så märkligt, för hon hade varit så laddad på morgonen. De skulle göra en gruppuppgift i religion och skapa olika byggnader. Hennes grupp skulle göra en moské och hon hade proppat väskan full med kartonger och toarullar hemifrån. Nu var energin som bortblåst.
Medan hon tog på sig överdragsbrallor och fingervantar frågade jag försiktigt hur det gått med moskén. Då muttrade hon något om ”killarna”. Hon har börjat göra det den här hösten. Muttra om ”killarna”. Ibland har jag tänkt att hon låter lite generaliserande när hon suckar så där. Det förvånar mig, för hon har alltid haft killkompisar. Men sedan hon började trean har det också blivit tydligt att det också är just killar som stör.
Jag vet inte exakt vad de gör, men denna gång verkade de ha pajat ett moskébygge. Och hon var besviken. ”Å, vad tråkigt, sa jag”. Sedan gled fritidsfröken förbi och jag frågade henne om hon visste något om stöket. Det var tydligt att hon förstod min dotter. Hon stämde in suckandet. Lovade att göra vad hon kunde. Sedan vände hon sig till min dotter och sa: ”Det är ju tur att du har dina hörselkåpor”.
När jag lämnade fritids kände jag ilskan komma. Inte över fritidsfröken, för jag vet att hon kämpar. Jag blev mest arg över att upptäcka att det fortfarande är som när jag själv växte upp. För jag vet inte hur många timmar jag som barn, och tjej, ägnade åt att vänta ut killar som stökade. Och nu ska alltså min dotter ha på sig hörselkåpor för att slippa ljudet från ”killarna”. Det känns inte bra. Varken mot henne eller mot ”killarna”. Särskilt inte för de killar som inte stökar och som riskerar att dras över samma kam. Vi måste ändra på det här, nu.
När jag kom hem berättade jag för min son som är tretton om hur besviken hans lillasyster blivit idag på ”killarna”. För ja, skolan måste göra sitt jobb, men det måste vi föräldrar också. Min son fick sannerligen veta att det inte är okej att paja lektioner bara för att man är kille. Sen kan vi göra en sak till. Vi som är tjejer. Vi kan gå på Mia Skäringer ibland. Fylla Globen och låta. Massor. Om ”killarna” blir störda är det ju tur att det finns hörselkåpor.
Läs mer: Lär dina barn empati
