Föräldrar, berätta mera för era barn!

Föräldraskap Barn och tro

När berättade du senast något ur ditt liv för dina barn? Film och böcker i all ära, men många föräldrar glömmer att de själva kan vara mer spännande än all fiction i världen.

– Stäng av skärmen nu!

Som mamma till tre barn har detta under perioder varit en av mina vanligaste fraser hemma. Ofta suckar vi som föräldrar över hur omättliga våra barn verkar vara på de där filmerna och spelen. Ofta säger vi att barn behöver lära sig att ha tråkigt. Men ibland tror jag också att vi som föräldrar behöver steppa upp med alternativ till all fiktion som flimrar förbi på deras skärmar. Vi behöver kliva in, vara närvarande och ge barnen mer av vår fantastiska verklighet.

Ett sätt att göra det är att berätta. För tro det eller ej, hur många snabba Netflix-klipp dina barn än konsumerat, finns det inget som är bättre än att få lyssna på en berättelse om något som faktiskt har hänt på riktigt.

Människan är en berättelse, sa författaren och psykoanalytikern Clarence Crafoord. Att ge barnen av dina berättelser är alltså att ge dem av dig själv. Det är också att ge barnen av din historia. Den historia som också har varit med och format dem.

En av de berättelser jag ofta delat med mina barn handlar om när jag var i 8-årsåldern och min familj bilade genom Europa. Jag berättar om den gula Volvo kombin som egentligen var för skruttig för en sådan resa. Om hur min pappa, mina barns morfar alltså, låg under bilen och meckade med benen ut mot Autobahn för att bilen skulle rulla igen. Jag berättar om galenskapen när vi for genom ett övertrafikerat Hamburg med trasiga blinkers. Mamma så åt oss barn att rita röda skyltar med pennorna och ritblocken som man hade i baksätet på den tiden, eftersom det inte fanns några Ipads. Sedan berättar jag att vi vevade ned bilrutorna och flaxade med de röda skyltarna åt det håll som pappa skulle svänga.

När jag tycker att mina egna berättelser tar slut berättar jag om mina bröder. Då brukar det handla om kreativa bus mot grannarna.

Att berätta om det som hände när man var liten är inte bara ett sätt att förmedla kunskap om hur livet var förr. Det stärker också bandet mellan mig och mina barn eftersom vi får gemensamma referenser. Ibland kan vi se något eller höra något som får oss alla att tänka på samma berättelse.

– Fast jag har inget att berätta, säger vissa föräldrar.

Men det är inte sant! Alla människor som har levt i några år har saker att berätta. Det behöver inte vara något som får dina barn att vrida sig i skrattkramp. Det viktiga är att det är något som har hänt dig. Berätta om hur ditt rum såg ut när du var liten! Eller hade du kanske inget eget rum? Då är ju det spännande. Hur var det att dela med brorsan? Berätta om vad du önskade dig allra mest när du fyllde tio eller om hur det var att åka bil på den tiden när ingen brydde sig om bälte.

Sedan behöver du ju inte alltid prata om dig själv. Du kan också berätta om dina barn! Barn älskar att höra om sig själva och om hur det var när de var små. Om de olika namnen ni funderade över när han eller hon låg i magen, om hur förvirrad hans eller hennes pappa blev när vattnet gick, eller om den där gången när ditt barn kissade rätt på dig från skötbordet.

Berätta, för du är en berättelse och dina barn behöver dig. Och kom ihåg en sak: Verkligheten överträffar nästan alltid dikten.

Läs mer: Vad brukar du berätta för barnen ur ditt liv?

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS