Christina svarar: Ja, vad ska vi göra när vår egen dom faller så tung över oss? Du är långtifrån ensam om att känna som du gör. Många delar din erfarenhet av att ha fattat beslut som gått tvärs emot deras innersta känsla av vad som är rätt och fel. Men handlingen har sanktionerats av sådana man litat på, som strukit under sina råd med att säga att det ändå är det bästa beslutet under rådande omständigheter. Och det har låtit så klokt och förnuftigt. För hur skulle ditt liv ha blivit som 19-årig ensamstående mamma?
Ja, mycket av det som är ditt liv i dag, kanske inte hade blivit då? Om du kunde vrida tiden tillbaka kanske beslutet skulle vara lika omöjligt ändå?
Du skriver att din nuvarande familj inte känner till denna berättelse. Kanske skulle du överväga att låta din man få del av den? Vi har inte ovillkorlig rätt att som makar kräva total insyn i varandras liv, men ibland kan öppenhet med det som varit svårt, det vi helst skulle vilja dölja, vara något som för oss samman på ett djupare sätt.
Det här handlar inte om huruvida Gud förlåter dig eller ej. Jesu bön är: Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Gud förlåter den som vänder sig till honom med en bön om förlåtelse.
Men den du tycker dig stå i skuld till är ju det barn som inte fick födas. Det är till henne eller honom du vill rikta ditt förlåt – och bli förlåten av. Och så länge du inte fått den förlåtelsen, så fortsätter du att döma dig själv. Din dom är hård: Jag är inte värd att vara glad. Och den är på livstid. En sådan dom... Läs mer
