Christina svarar: Ja, vad ska vi göra när vår egen dom faller så tung över oss? Du är långt­ifrån ensam om att känna som du gör. Många delar din erfarenhet av att ha fattat beslut som gått tvärs emot deras innersta känsla av vad som är rätt och fel. Men handlingen har sanktionerats av sådana man litat på, som strukit under sina råd med att säga att det ändå är det bästa beslutet under rådande omständigheter. Och det har låtit så klokt och förnuftigt. För hur skulle ditt liv ha blivit som 19-årig ensamstående mamma?

Ja, mycket av det som är ditt liv i dag, kanske inte hade blivit då? Om du kunde vrida tiden tillbaka kanske beslutet skulle vara lika omöjligt ändå?

Du skriver att din nuvarande familj inte känner till denna berättelse. Kanske skulle du överväga att låta din man få del av den? Vi har inte ovillkorlig rätt att som makar kräva total insyn i varandras liv, men ibland kan öppenhet med det som varit svårt, det vi helst skulle vilja dölja, vara något som för oss samman på ett djupare sätt.

Det här handlar inte om huruvida Gud förlåter dig eller ej. Jesu bön är: Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Gud förlåter den som vänder sig till honom med en bön om förlåtelse.

Men den du tycker dig stå i skuld till är ju det barn som inte fick födas. Det är till henne eller honom du vill rikta ditt förlåt – och bli förlåten av. Och så länge du inte fått den förlåtelsen, så fortsätter du att döma dig själv. Din dom är hård: Jag är inte värd att vara glad. Och den är på livstid. En sådan dom skulle du aldrig någonsin utdöma åt någon annan. För andra i liknande situation skulle du träda upp som försvarare. Du skulle säga att du var så ung, du var så rädd, hur skulle du kunnat veta hur allt skulle bli och så vidare. Kanske skulle du till och med säga att man får göra misstag, även stora misstag, utan att det sedan måste förmörka återstoden av våra liv.

Vad kan vi göra när våra handlingar fått konsekvenser som vi i efterhand inte står ut med att tänka på. När den som drabbats av våra handlingar inte mer är nåbar för vår vädjan om förlåtelse. Det finns två vägar som kyrkan i alla tider erbjudit, inte som genvägar eller flyktvägar, men som kan få oss att våga räta på ryggen igen. Vägarna heter bikt och bot.

Bikten är till för att vi ska låta ljuset få lysa rakt in i det vi helst vill dölja för alla. Våra hemligheter binder oss, men ljuset befriar.

Boten är biktens följeslagare, det vi vill göra för att hela våra sår. För det du beskriver är i dag ett sår, snarare än en skuld, även om du inte kan se det så.

Ibland kan boten vara något som har koppling till det du brottas med, ibland något helt annat.

Att ge ett barn i tredje världen möjlighet till skolgång kan vara ett exempel. När man gör en sådan handling, kan man viska inom sig till den man så innerligt skulle önska få förlåtelse ifrån, att detta gör du genom mig, utan dig hade denna kärlekens handling inte blivit utförd.

Ibland är det värsta som hänt i våra liv samtidigt det som gör att livet får ett större värde för oss. Vi tar det på ett annat allvar med en ny ödmjukhet och tacksamhet. Det finns en paradox att ta till sig här; vi får lov att ta vara på våra nederlag i stället för att gömma dem. Något nytt blir till som annars inte kunde ha blivit till.

Att på nytt och utan förbehåll tillåta dig att vara glad blir en del av den process som startar när ljuset bryter in, när du till slut får hjälp att förlåta den unga flicka som var du. Kanske behöver du också förlåta dem som var dina rådgivare, som ju ville ditt bästa? Förlåtelsen ger oss möjlighet att göra något gott av det som blev, fast det inte blev som vi önskat. Blicken som så länge varit fäst i det förflutna kan vändas framåt igen.