Foto: Martina Holmberg Visa
Christina Halldorf är terapeut och Fixa kärlekens relationsexpert, Visa

Fråga terapeuten: ”Borde vi separera på prov? Vi har små barn”

Relationsproblem Skilsmässa Kris i förhållandet

Jag och min man har varit ett par länge. Vi har tre barn som tar mycket av vår tid, och det sista halvåret har vi båda haft tuffa situationer på våra jobb. Kanske har det påverkat vårt förhållande, för det har liksom gått utför. Vi har tappat lusten för varandra, vi blir ständigt osams om småsaker och tjafsar inför barnen. Vi känner ingen glädje över att umgås som par. Nu föreslog min man att vi skulle ta ett par veckor på varsitt håll och dela upp barnen emellan oss. Borde jag och min man ta en paus? Vi är inte alls redo att skiljas, så det känns väldigt drastiskt, men kanske kan det vara bra att vara ifrån varandra? Få tid att tänka? Eller behöver vi bara prata, prata, prata? Vad tror du? N.P

Christina Halldorf svarar: När jag läser din beskrivning så ser det ut som att ni haft tio goda år tillsammans innan det här raset kom. Men det är rätt sällan så, ras brukar ofta komma successivt och smygande. Det är därför man inte alltid inser hur illa det är förrän det gått ganska långt och man upptäcker att man inte har någon ordentlig buffert när det blir jobbigt.

Det finns inte ett generellt råd att ge när det gäller om det är bra eller inte att vara ifrån varandra ett par veckor. Det kan vara så olika och man kan må så olika. Å andra sidan kan det vara jobbigt att prata, prata, prata som du skriver. Man kan behöva lite ro att tänka också. Och vila sig.

Spontant tänker jag att det är bra om ni först pratar, kanske med någon tredje part ifall ni vill det, och därefter bestämmer om ni ska vara ifrån varandra en tid. Det är då värdefullt att ha bestämt kontaktpunkter under den tiden, när man hör av sig till varandra (och till barnen), för att stämma av lite. Det kan väcka stark oro att vara isär när relationen känns skör.

Det kan vara värt att meditera över foton och minnen under en sådan här period och se hur mycket som hänt de år ni haft tillsammans. Minnas hur ni gick in i relationen med en vilja att ge sig hän med och till varandra. Beredskapen att stå vid varandras sida i lust och nöd. Men nu tycks trötthet och vardag ha urholkat den där beredskapen. Ni står kvar, men inte som en enhet, utan mera var för sig.

Det man ibland upptäcker när man tar ut ett geografiskt avstånd till varandra är att man tappat sitt helhetsperspektiv. Att man börjat se den odiskade kaffemuggen i stället för sin trötta livskamrat. Tröttheten zoomar in allt ogjort i stället för en famn att vila i. Orden som kommer ut är missnöjets och inte tacksamhetens.

Trots att båda känslorna finns där, verkar missnöjet ha en tendens att trycka undan tacksamheten, särskilt om man är trött.

När vi blir tjuriga och sura ser vi oftast situationen bara från vårt eget håll. Vi har blivit sårade för att den andre inte har brytt sig om oss. Och så visar vi hur det känns. Den andre fångar upp stämningen men känner sig orättvist anklagad – och ibland sprider sig stämningen till barnen som börjar bråka sinsemellan.

Kan ni få barnvakt några dagar? Åka iväg tillsammans, låna en stuga eller vad ni nu har möjlighet till. Sova. Fundera gemensamt över hur det gick till att ni hamnade i detta läge. Och hur ni ska ta er ur det. Det brukar faktiskt inte vara så svårt, rent tekniskt. Det är bara att börja vara snälla mot varandra igen. Säga vänliga ord, le med värme i ögonen. Men det är ju så svårt att göra det mot någon som man börjat uppfatta som sin största kritiker, någon som kanske sårat en ganska djupt.

Så, för att komma tillbaka till värmen och glädjen, måste man ta vägen genom förlåtelsen och kanske tårarna. Det är sin egen del man behöver se och erkänna, den mindre vackra del som till exempel handlar om kritik, missunnsamhet, surhet och irritation. Inte så att man aldrig får känna negativa känslor. Det kan vi knappast undvika. Men det finns mer konstruktiva sätt att hantera dem på än att sura och kritisera.

Öva hellre på tydlighet, det är mer kärleksfullt och enklare att hantera. Och öva på att se hela bilden. Hur ni lagt era liv i varandras händer och det ansvar som därmed vilar på båda för hur den andres liv blir. Det är win-win att leva för att glädja den andre, eller för att bära varandras bördor, som man också kan uttrycka det. Det är själva kärlekens lag.

Det är att också med sin handling säga: ”Jag älskar dig.”

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS