Christina Halldorf är terapeut och Fixa kärlekens relationsexpert, Visa

”Är kär i en annan - livet med min man är så tråkigt”

Relationsproblem Otrohet Kris i förhållandet

Han hjälpte mig igenom en kris och nu har jag blivit kär i honom, fast jag fortfarande älskar min man.

Veckans läsarfråga: 

Jag är gift med en fin man och vi har två små barn. Vi har båda frikyrklig bakgrund och tron är viktig för oss.
Jag har gått igenom en kris de senaste åren, bland annat när min syster gick bort. I den krisen kom en manlig vän att betyda mycket. Han är också gift och har familj. Men något har vuxit fram mellan oss i den härheten och vi har helt enkelt blivit kära i varandra.
Vi har inte gått över några fysiska gränser, men vi har kontakt nästan dagligen.
Längtan är stor efter den andre, men jag vill inte lämna min familj. Min man vet något av vad som händer, om än inte allt.
Jag älskar min man, men det jag känner för den andre mannen är så mycket starkare i sin intensitet. Har svårt att tänka hur jag ska stå ut med att leva mitt liv utan honom. Men kanske måste jag det?
/”Malin”

Parterapeut Christina Halldorf svarar:

När du uttrycker vad som är din vilja, så skriver du ”jag vill inte lämna min familj”. Men viljan och känslorna tycks inte sträva åt samma håll. Känslorna dras till den andre. Den förälskelsekris som ni nu är mitt i skakar om hela tillvaron. Den kan få dig att ifrågasätta alla dina tidigare val och framtidsplaner.

I hemlighet börjar andra tankar och planer ta form. I förälskelsen tenderar vi att tänka oss ett scenario som innebär att vi bortser från våra respektive sammanhang. Den är en längtan till en fantasi som inte finns. En dröm som bara innehåller två personer.

Men så ser naturligtvis verkligheten aldrig ut. Alla andra ingår alltid i våra liv; barnen, släktingarna och vännerna. Och våra beslut och vägval får konsekvenser för alla, ja, faktiskt även för dem som ännu inte finns.

Det handlar inte om ett val mellan två personer utan om två olika liv.

Men om du stänger den halvöppnade dörren och väljer att stanna med din man och dina barn i det liv ni har, vad händer då med förälskelsen, din längtan efter den andre? Och är det schysst mot den man är gift med att stanna, när hjärtat verkar brinna för en annan?

Din oro för att livet ska mista sin glans om du avstår från den man du nu är förälskad i är på ett sätt befogad. Till en tid kan det kännas så, även om man tycker sig ha gjort det rätta valet. Att frivilligt välja att avstå från den eller det vi längtar efter är för många helt ovant.

Vi är vana att sträva efter det vi önskar, tills vi till slut uppnår vårt mål. Och det där målet tenderar att skimra löftesrikt, till dess det är uppnått.

Men förälskelsebränder går att släcka, det går att liksom ”nyktra till” innan det gått för långt. Förutsatt att man verkligen vill det och bestämmer sig för att avsluta den hemliga kontakt som underhåller branden.

Allt hemligt behöver komma upp i ljuset, så att det mister sin kraft och magi. Det är nödvändigt att släppa taget om drömmen och återvända till det liv som är för handen. Välja din man och livet med honom på nytt.

Att tro sig ha funnit någon som passar en bättre än den person man gift sig med är väl i sig inte så konstigt. Världen är naturligtvis fylld av potentiella partners som kan vara både snyggare, snällare, klokare och mer lämpade. Men det är inte dem man vuxit samman med på det nästan omärkliga vis som ett liv och en vardag tillsammans innebär.

Antoine de Saint-Éxupery låter sin lille prins beskriva det såhär, när han berättar om den ros hans hjärta fäst sig vid:Kanske skulle en vandrare som gick förbi min ros tro att den liknade alla andra. Ändå är hon ensam mycket värdefullare än de andra tillsammans, därför att det är henne som jag har vattnat. Därför att det är henne som jag har skyddat med en skärm. ? Därför att det är henne som jag har hört beklaga sig eller skryta eller rentav tiga ibland. Därför att hon är min ros.(texten något anpassad)

Kanske känner du en känsla av tristess vid tanken på att stanna med din make och ”gå tillbaka” till ert vanliga liv. Men efter en sådan här kris går man inte tillbaka, vägen går alltid framåt. Det som fanns, finns inte längre.Något nytt behöver byggas ur det som varit. Nytt förtroende och ny närhet. Kanske var förälskelsen en signal om att något behövde förändras i det som var? Kanske hos mig själv?

Inte sällan leder en kris i relationen till att man blir medveten om hur viktigt det är att leva kärleksfullt tillsammans. Inga stora åthävor behövs, men en förändring av atmosfären, en ny värme i ögonen, kan göra all skillnad.

Ansvarets väg är ingen tung väg. Att våga att en gång för alla slå rot, sluta kasta blickar åt andra håll, är oftast en befrielse. Ramarna för livet är satta. Men innehållet växer fram, dag efter dag.

Christina Halldorf, leg psykoterapeut, svarar på dina frågor om relationer.
Ställ din anonyma fråga till info@fixakarleken.se

 

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS