När alla andra verkar fira midsommar tillsammans. Foto: Hasse Holmberg / TT Visa
Foto: Unsplash Visa
Christina Halldorf är terapeut och Fixa kärlekens relationsexpert, Visa

”Jag sitter ensam på stora högtider och vill inte”

Vänner och relationer Ensamhet Hitta kärleken Singelliv

“Jag sitter alltid ensam på högtiderna. Jag är den enda som är singel och jag orkar inte hålla upp en social mask”

Anonyma läsarfrågan:

Hej, jag skulle mer än något annat vilja hitta någon att leva med, men träffar aldrig rätt. Jag trodde att jag träffat mitt livs kärlek, men hon kände inte alls så för mig. Jag börjar tro att jag är för svår att leva med. Högtiderna är de värsta tiden på året. Det är plågsamt att vara ensam när alla andra verkar vara i gemenskap. Jag får ibland erbjudanden om att fira med arbetskamrater, men vet att jag kommer vara den enda ensamma, så jag tackar nej. Det är dels att jag är ensam som är jobbigt, dels hur man förväntas vara. Jag uppskattar samtal där man möts på riktigt och inte behöver hålla upp en social mask hela kvällen. Kanske är det så att jag inte riktigt passar in, att jag är för allvarlig och konstig för att någon ska orka med mig? / Ensam man

Terapeut Christina Halldorf svarar: När jag läser din fråga slår det mig igen att frågorna som ställs är långt viktigare än svaren. Att du blottlägger din brottning med ensamhet, nedstämdhet och upplevelse av meningslöshet ger andra möjlighet till både eget igenkännande och förståelse för andra. För livet är inte så enkelt för någon av oss. Vad du önskar är mer av gemenskap i äkthet och enkelhet. Det låte­r så självklart. Är det inte vad de flesta av oss vill? Ändå är det alltför ofta som samtal stannar på ytan.

Vi håller oss till att prata om andra personer eller yttre händelser, både för att det är tryggare och mer social­t accepterat och för att vi inte riktigt hittar ett sätt att flytta oss från skämt och yta till allvar och djup utan viss ansats.

Vi vet att det skulle vara mer givande, ändå är det lättare att stanna kvar i det invanda. De tillfällen när vi låter masken falla helt är vi ofta i kris eller så sker det i mer enskilda samtal.

Den stora fråga du brottas med är om du passar in eller inte. Vill männi­skor vara med någon som inte orkar spela med längre, som inte sätter på gladmasken när man ses? Någon som har svårt att foga in sig i de mallar som finns för hur vi ska vara.

Egentligen är det kanske du som är den befriade, den som fler skulle vilja våga likna. En som inte orkar eller kan vara någon annan än sig själv, en som är kass på att spela teater.

Precis som du tänker att alla andra har en plats, har också du det. Du är inget undantag. Våra olikheter är inte skäl till utstötning utan nödvändiga för allas vår överlevnad.

Men det är så mycket enklare att inta sin plats om någon säger välkommen. Du är långt­ifrån ensam om att uppleva det som att inte passa in, att vara utanför mallen. Men det är inte så enkelt att hitta de andra som tänker och känner likadant. Man ser det inte på utsidan, eftersom flertalet gör en h­eroisk ansträngning för att dölja det.

Depression har många orsaker och ansikten. Det du beskriver är, som jag läser det, en djupt mänsklig reaktion på en långvarig upplevelse av utanförskap. Ibland formas en sådan känsla redan i barndomen, inte sällan skapas den i skolmiljön, där gruppens normer kan vara stenhård­a.

Din nedstämdhet verkar ha sina rötter just i upplevelsen av att vara annorlunda och därför inte höra till. Att du sedan blev lämnad när du äntligen funnit någon att höra ihop med tycktes bekräfta din värsta farhåga, även om du skriver att du kan förstå varför det hände. Jag gissar att din nedstämdhetskurva gick brant nedåt i samband med det.

Som du antyder kan det verkligen vara svårt att leva tillsammans med någon som är djupt nedstämd. Man vill så gärna att den andre ska bli glad och upplever det som ett eget misslyckande när det inte händer. Båda parter upplever att man inte lyckas uppfylla förväntningarna från den andre. I den situationen är det ofta värdefullt att tillsammans söka hjälp för att kunna ändra sina förväntningar, både på sig själv och den andre.

Om du skulle bli bjuden på ­firande med kolleger, uppfattar jag att impulsen att avstå är större, för att det kostar på mer att gå än att vara hemma. Åtminstone känns det så i stunden.

Men på längre sikt kan kostnaden för ett avstående trots allt vara högre. Det är mycket begärt av dig, eftersom du mår som du gör, men jag är ganska säker på att i den grupp av människor som du skulle kunna möta på till exempel nyårsafton, finns de som känner sig lika utanför som du gör.

Om du såg dig omkring med medkänslans ögon, kanske du skulle upptäcka någon av dem. En sådan kort, ordlös upplevelse av samhörighet kan bidra till att, åtminstone för en stund, bryta ensamhetens gissel.

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS