Christina svarar: Det är långtifrån säkert att dina föräldrar skulle bli gladare på varsitt håll, fast man kanske skulle kunna tro det. Ett långt äktenskap fogar ihop två människor mycket mer än de ens märker själva. Den andres vanor och ovanor blir till en del av livet och trots att det inte är glädje runt relationen, så skapar det invanda ändå ett slags trygghetskänsla.

Gissningsvis skulle båda känna en stor oro inför tanken på ett uppbrott ur relationen. Att inte längre ha den andre i sitt liv är kanske inte svaret på den längtan som bor i dem.

Men en längtan efter förändring finns helt säkert där. Att bryta med det invanda är dock alltid en utmaning. Också den som längtar efter förändring hoppas ofta att den bara ska hända, att något utifrån ska bära den med sig. Inte att man ska förändra sitt liv – och sig själv – genom att själv välja och handla på ett nytt sätt.

Ingen utifrån kan förändra någon annan inifrån. Inte ens en älskad dotter. Det tycks som att båda dina föräldrar har stort förtroende för dig. De känner sig förstådda av någon som vet hur det är. Det finns en förrädisk lockelse i att få beklaga sig för någon och få medhåll, det kan göra att man står ut lite längre, att förändringen kan vänta lite till.

Det är klart att du börjar ledsna på att vara utnyttjad som slasktratt för deras missnöje med varandra. Det är som om du tappat ditt initiativ i de här situationerna, som om även du dragits in i ett mönster och av gammal vana bara lyssnar samtidigt som du suckar invärtes. Skulle du kunna träda fram lite mer, bryta din passiva hållning som går ut på att antingen hålla med eller undvika kontakt? Kanske ställa en del frågor som kan öppna för reflektion: Tror du att hans/hennes beteende kan ha något att göra med hur du är eller har varit? Ge en knuff för att dra dem ur sin självcentrerade bild av tillvaron och försöka se livet ur den andres perspektiv och även börja se din situation, förstå din längtan efter föräldrar som kan stå på egna, mogna ben.

Eller, för att ta det ännu ett steg djupare, kanske ska du titta på det din mamma kallar slöhet hos din pappa. Människor som är slöa, eller kanske snarare likgiltiga, är inte sällan också nedstämda. Det som kan provocera och verka som lättja, kan ha sin grund i att personen upplever tillvaron som ganska meningslös. Det är inte så ovanligt att sådana känslor förstärks när man lämnat förvärvsarbetet bakom sig.

Den som har fullt upp med barn, jobb och aktiviteter kan ha svårt att se vilket värde arbetet kan ha i våra liv. När man är mitt i det, är det lätt att glömma att arbetet också ger oss sådant vi behöver, så som vardaglig gemenskap, bekräftelse och en känsla av värde. Känslan av att inte längre behövas förstärkas när ens livspartner inte längre visar vare sig glädje eller ömhet i parsamvaron. Det som uttrycks som ett missnöje med ens partner, kanske i själva verket är en besvikelse över livet som sådant. Men man tar ut det på sin maka eller maka. Man önskar att den andre ska göra ens liv lite roligare, lite mer meningsfullt.

Du antyder att tendenser i den vägen kan ha funnits även före pensioneringen. Att dina föräldrar länge varit missnöjda med och irriterade på varandra. Ibland utvecklar par helt enkelt negativa vanor över tid.

I stället för den glädje som fanns över den andre när relationen inleddes, så kommer besvikelsen. Man hade önskat att den andre hade varit på ett annat sätt. I stället för att våga sig på tacksamhet för det som finns, så fokuserar man på det som saknas.

Ibland präglar tidiga försummelser resten av tiden ihop, som till exempel ”han hämtade mig inte från BB”. Misstag och egoistiska val straffas med kyla och bitterhet, ingen av parterna ser och öppnar förlåtelsens ljusa dörr. Man är helt enkelt rädd för att bli sårad igen.

Ändå tror jag det är precis dit många par behöver ta sig. Dina föräldrar behöver ta sig fram till den ljusa dörren. Öppna den tillsammans, gråta över det som sårat så illa, men sedan träda ut i den frihet som ett liv i ständig förlåtelse erbjuder. Det finns egentligen inte så mycket att förlora.